Göteborgsposten – 7 april 1865, sida 1

Jarlens vrede och göra honom spak och försonlig? Mycket förtäljer historien ej derom; men kanske förlänar just den omständigheten ett ljufvare rosenskimmer åt denna lilla tilldragelse, så att det står hvar och en fritt att ikläda den en fullständigare drägt efter eget sinn, att utstoffera den med all den poesi, fantasien i allmänhet har sådant ofverfläd på under ungdomens dagar, och under dessa bör man läsa sagan första gången för att sedan bevara den i tacksamt minne. Det är denna saga, som ligger till grund för hr Hedbergs nya skådespel Bröllopet på Ulfåsa. Det kan väl vara, att ämnet icke hör till de storartade, som oftast göras till föremål för de historiska skådespelen, och som mången gång blifva författaren så öfvermäktiga, att han föres bort med dem och, i stället för att beherrska dem, trasslar in sig i detaljer utan möjlighet att få den rätta tråden ånyo i sin hand. Vi hafva nog haft exempel på sådana försök och just med denna utgång. Sagan om Sigrid den fagra är, ehuru timande under en tid då väldiga krafter lågo i oupphörlig strid med hvarandra, dock en leende tafla med just så mycken storm, som erfordras för att låta en fullt uppskatta den gyllene fridens behag. Den gitfver för öfrigt hr H. tillfälle att visa oss en särdeles lyckad bild af det tidehvarf han behandlar, deruti betydligt öfverlägsen de fleste af dem som bland oss förut behandlat likartade ämnen. Han har sin mästare i Beskows Torkel Knutsson, sin like i detta fall i Daniel Hjort, fastän ämnet i det sistnämnda skådespelet, förtjenstfullt behandladt, är vida mera storartadt, men för öfrigt, och för att blott tänka på de på den senare tiden gifna historiska skådespelen, står hr H. i detta stycke obestridligen främst i förmågan att låta oss för en stund förflytta oss in i en aflägsen tid och lefva med der. Förf. har förut försökt sig i denna genre, och vi påminna blott om Kung Märta, som äfven hade många goda sidor, men råkade ut för det oförtjenta missödet att knappt med ett ord blitva omnämnd af de större tidningarne, hvadan den också föll efter tre, fyra representationer, Låtom oss nu kasta en närmare blick på styckets gång. Då ridåen går upp för första akten, se vi hvardagsrummet i den fordom rike och mäktige, nu sjunkne riddaren Knut Algotsons stuga inne i djupa skogen. På väggen i fonden hänger hans och hans ende väpnares vapen, spjut och svärd och sköld, stridsyxa och morgonstjerna. På ena sidan flammar en treflig brasa på härden, och midt emot leder en trappa upp till skön jungfruns bur. Det är högt i taket, lika högt som stugan sjelf. Denna dekoration gör en god effekt, den är naturtrogen, tycker man. Framför eldbrasan står det stora ekbordet, vid hvars ena ända riddaren sjelf (hr Almlöf d. ä.) sitter i högsätet, med sin gamle trogne väpnare Björn (hr Svensson), den ende återstående at hans fordom talrika följe, på sin venstra sida. På hvar sin bänk, å ömse sidor om bordet, sitta hans husfru, Ingrid (m:ll Bock) och dottern Sigrid (fru Hvasser), den sistnämnda nedtryckt af hjertats första sorg. Ty framför dem står en ung man (hr ZElmlund), klädd såsom väpnare hos någon rik familj och som räddat den fagra ur stigmäns händer, men på samma gång brännt sig på kärlekens lågor, om han också är nog lycklig att hafva väckt genkärlek hos den unga flickan. Han friar nu, men får ett hårdt och kärft nej till svar. Jo, om han återkommer rik och mäktig, såsom riddare, och kan lemna hopp om att taga hämnd på Bjellbojarlen, då är Sigrids hand hans. Det råder nemligen blodshat mot Folkungaslägten hos riddaren, som, sjelf den siste manlige ättlingen af den fordom så rika och mäktiga Ri