Göteborgsposten – 7 april 1865, sida 1

ybort för av hålla sträng räfst med brodern. Detta är hvad som nu sker i fjerde akton, der vi åter befinna oss i Ultåsa stora riddaresal. Det unga parew lycka störes snart af Kole återkomst och bud om jarlena ursinne och snara ankomst, På priorns råd och huru mycket det än bär emot för hans stolta sinne beqvämar sig dock Bengt atv hålla sig undan broderns törsta vrede samt låta sin skona husfru taga emot honom och prötva på hvad qvinnans makt förmår öfver honom. Så sker, och klädd i sina kosuigaste kläder och dyrbaraste smycken, så att hon syntes skönare än någonsin, inväntar bon ensam den vredgade svågern. Ocn vred är ban när han kommer, kladd i hjelm och brynja med sitt olagsvard vid sidan. Han fäller ord, som kommer blygselns och harmens rodnad att uppstiga på den sagras kinder. Men han för också svar på tal. Ej kan det vara den store jarlen, som stiftat nomirid och qvinnofrid, och som nu kommer, ej med lagene lugna majestät, utan med en våldskräktares vrede, och tränger sig in i fredlig borg med hotande åtbörder och ovärdigt hån på ungan. Nej, det måste vara en usel belackare, som djerfis antaga jarlens namn och som bör etraffas derför. Nog blet jarlen sorvånaa öfver detta tilltal, det iörstår man,; han vidhåller dock, ati han är jarlen, men måste också snart erkänna sig öfvervunnen af den sköna qvinnan och faller de bekanta orden: hade min broder detta ogjordt, skulle jag sjelf göra der. Derester blifver sörsoning mellan bröderna, försoning mellan de begge dödsfionderna Birger och Knut Algotson, och allt är godt och väl. Och dermed faller ridån. Sådan är styckete gång, såsom man ser, i allmänhet troget följande sagan. Om man skulle vilja göra några anmärkningar, kunde man möjligen ega befogenhet dertill i afseende på den tredje akten, som töregår i Birger Jarls hem; den är tör lång för handlingene tillbörliga utveckling och tyckes egentligen hafva tillkommit för att författaren skulle tå villtälle att gifva oss en bild af den store mannen både såsom enskild och offentlig person. Frestelsen härtill låg också nära, och det må förlåtas författaren, att han gifvit etter derför; han har äfven lyckats ganska väl i sin plan. Kanske kunde ätven andra akten hafva tålt vid en förkortning. Detta är dock blott småsaker, om man tager det hela i betraktande, ty detta är godt och, jemtörelsevis med hvad vi äro vana att vänta af vår egen dramatiska litteratur, ganska godt till och med. Hvad som särdeles fördelaktigt utmärker detta stycke, är dess sköna, klangialla och lyckligt bildrika språk, som aldrig sväfvar utom sitt mål; utan är, hvad det skall vara, ett uttryck af de känslor, som i det ögonblicket lifvar den talande personen, Karaktererna äro väl hållna; man har framför sig menniskor at kött och blod, sådane man kan tänka sig dem handla och tala under den tid, då stycket spelar. Främst af dem alla står Sigrid en äkta nordisk mö, kärlekstull och redo till uppoffringar, ätven de största, då det gäller den älskades väl, men också modig, när så erfordras, icke skyggande tillbaka ens för au sägs den obehagliga sanningen rent nt åt Sv uriges mäktigaste man, då han vredgad står framför henne. Den afvikelse fört. här gör från sagans ord, att hon mottog jarlen vördsamt och höfviskt, är lyckligt tänkt och har gilvit åskådaren en scen af stor skönhet, Fru Hvasser gör också denna, likasom den kanske ännu skönare scenen i andra akten mellan Sigrid och Bengt, då hon vill offra sig för dennes lycka, till ett par af de herrligaste perlorna i sin konstnärskrans. Hela denna fint nttänkta och alltigenom konseqvent hållna roll utföres af tru H. på