Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 3

håremellan, fick en hutvudansorare 1 Codgen, ordförande i Manchester antispanmåälslags-föreningen, hvilken utsträckte sin verksamhet öfver hela landet. Den första stad, som skickade agitatorn till parlamentet, var Stockport, som 1841 gaf honom sina röster, sedan han redan yra år förut tfängt uppställt sig som kandidat. Hans enkla, osminkade tal, såsom Peel kallade dem, det aflärsmessiga sätt, hvarpå han visste att använda och ordna sina fakta, och det mod, hvarmed hau uttalade sina åsigter, tillvunno honom snart husets aktning, hvilken han alltid vetat att behålla. Ett bevis på hans växande popularitet och politiska betydelse var att han år 1847 valdes till representant för den stora och oafhängiga valkretsen Westriding, hvars omröstning städse gäller för ett afgörande symptom till den hos den allmänna meningen förherrskande riktning. Sedan genom spanmålstullarnes upphäfvande segern vunnits, belönades han af sina vänner dermed, att man för honom öppnade en subskription, hvilken förskaf ade honom på visst sätt som nationalbelöning en summa af mer än 70,000 p. sterling. Cobden uppgaf nu sin affär som kattuntryckare och egnade sig helt och hållet år politiken. Alldenstund det hittilis eftersträfvade målet uppnätts, understödde han nu det parti, som verkade för freden och tör krigets upphörande. Han verkade äfven för den slutna Omröstningen, för rösträttens utvidgning, korta parlamenter, finansresorm och upphalvande at alla utgister, som hindra kunskapers utbredande. Genom sitt motstånd mot kriget med Ryssland förlorade han mycket af sin popularitet. Senare har han med fransmannen Michel Chevalier verkat mycket i frihandelns intresse genom ingåendet af handelsfordrag, nvarvid han visste att tillvinna sig kejsar Napoleons öra och blef en af de mäktigaste drift: ijedrarne till afslutandet af handelstördraget mellan Frankrike och England, hvilket (fördrag) blef anledningen till den fria handelslagstiftning, som nu tyckes skola bli intörd ötver hela Europa. Under kriget i Nordamerika har Cobden, i likhet med öfriga anhängare af Manchesterpartiet, såsom Bright m. tl., ställt sig på Nordstaternas sida och i de bestämdaste ordalag varnat regeringen för att söka krakel med Amerika, emedan oenighet mellan England och Amerika är onaturlig. Märkligt nog, skall äfven Cobdens politiske vän, John Bright, hafva betänkligt insjuknat. De två sista banden af Carlyles istory of Friedrich II of Preussia, called Frederick the Great ha nu utkommit. IIans dyrkan af heroerna — i likhet med kejsar Napoleon — har kulminerat i satsen: den gamla Fritz var -den siste af konungar; när en konung skall återkomma, är en kinkig fråga. Vi nämnde i går, att inom Frankrikes lagstiftande kår Ollivier öppnade debatten om adressen med ett tal, hvilket väckt ett stort uppseende. Det kan anses som program för Frankrikes nya tiers-parti. Ollivier bekänner sig öppet till imperialismen, hvilken han likväl just af trofast tillgifvenhet besvär att lägga märke till de läror, som gifvits den i och efter de sista valen, att utträda ur sin isolering, emedan den annars hvarken kan skänka trihet eller fred åt demokratien, och att draga till sig ungdomen, som nu förstöres i sysslolöshet och dåliga passioner, och i den skaffa sig efterföljare åt de nuvarande statsmännen. Det unga Frankrike klappar med Oliviers hand på den tystlåtne mannens portar i Tuilerierna. Ollivier bekänner sig till den afl. hertigens at Morny liberala grundsatser och till hans framtidsplaner. Hans ställning är nu klar, och om han lyckas att bilda ett stort bonapartiskt parti inom lagstiftande kåren och samla det unga Frankrike under den liberaia imperialismens banär, så har han gjort sitt sädernesland en stor, en positiv tjenst. Olliviers ställning till de 20 ultras i oppositionen är denna: de 20 fordra at kejsaren frioch rättigheter med det tysta förbehåll, att kejsardömet derefter skall brista sönder mot sina egna eftergifter och lemna rum för republiken (Favre och majoriteten af oppositionen) eller för en orleanistisk restauration (Thiers) eller för en tusionistisk (Berryer), under det Ollivier och det unga Frankrike deremot vilja att kejsardömet skall krönas och konsolideras genom 1789 års frihet. Detta var, såsom det nu visat sig, Mornys plan och häri är Ollivier dennes arfvinge och efterföljare. Angående förhandlingarne inom lagstiftande kåren meddelas i de utländska tidmingarne dessa referat: D. 27 Mars börjades adressdebatten. Deltagandet i Frankrike sor de allmänna angelägenheterna har intagit i så hög grad, att man öfverallt följer med intresse kamrarnes förhandlingar. Tilloppet till lagstiftande kåren var derlöre stort d. 27 Murs. Laktarne voro öfverfulla, isynnerhet af damer. Nästan alla senatorerna hade infunnit sig. Prins Napoleon befann sig i den kejserliga logen. Alla medlemmar af venstern voro äfven tillstädes. På regeringens bänk be— f;7 4EKfan.