Göteborgsposten – 6 april 1865, sida 2

mig så lätt om hjertat som om jag ännu blott vore tjugo år gammal. Pagen gick framåt med raska steg. Han hade snart nått ändan af den egentliga staden och fortsatte in åt förstaden. Vid yttersta ändan uf denna, just der fälten togo sin början, stunnade pagen framfor ett litet hus hvars fönsterluckor voro tillslutna och som var så tyst att man kunde tro det vara obebodt. — Det är här, sade han. — Fördöme mig! utbrast konungen sakta till Maurepin, den sköna väntar mig med stor hemlighetsfullhet, per jag ... Seraphin ställde sig framför Manve in och yttrade: — Jag kan ej släppa in någon annan än konungen. — Ah bah! utbrast Mauvepin. Konungen började skratta. — Nåväl! ende han, promenera du i månskenet, min gosse, tills jag kommer ut igen. — Men, Sire, sade Mauvepin helt sakta, om ni skulle löpa någon fara vc? — At hvad beskaffenhet skulle den faran vara? utbrast Henrik föraktligt. Är jag ej konung? Deretter slog han på sitt värjtäste och tillade: — För öfrigt har jag här en trogen följeslazare. Söraphin satte en yckel i ett las, dörren gick upp och lomaade tillträde till en ling korridor som var till hilften insvept i mörker. Vi säga till hälften, ty eu ljusstrimma syntes på af