Göteborgsposten – 5 april 1865, sida 2

himlen anfortrodda värf ålade honom, voro 1 sanning tunga. Återblicken på det sist förflutna året var dock glädjande, emedan armeen och folket stått bakom sin konung. De sista ord, konungen uttalade, voro: Det är eder uppgift, att icke bereda mig sorger i mitt kall. — Hans preussiska majestät, som onekligen är något klassisk i sina uttalanden, skulle troligen finna det innebära minsta sorgen i hans kall, om sorgens orsak, representationen, alldeles icke funnes till. I patriarkalisk sjelsmyndighet skulle han då få råda som fader Abraham i verlden öfver sina hjordar af mångahanda slag och i hans tanke skulle väl då den preussiska monarkien bli en lefvande idyll. Men liksom vargen stundom bryter in i hjorden och stör herdens sömn, skulle äfven händelserna ingripa störande i vår Wilhelms patriarkaliska autokratism. Den enda politiska idyll, som är möjlig, är den der folket är fritt och kan gifva ett troget uttryck at sin vilja genom representationen, vare sig att öfver denna står en furste eller icke. Folken, om de få vara i fred, vilja sjeltva freden, det är furstarne som locka fram vargarne. I deputerade kammarens sammanträde d. 31 mars egde en liflig debatt rum angående banklagen, bankfilialers anläggande, sedelemissionen och sedelmassans tillökning. Från Frankfurt meddelas att åtskilliga tyska regeringar hysa betänkligheter för att underteckna handelsfördraget, innan saken antagits af kamrarne. Den aflidne Kiss senaste, nästan fullbordade, verk var en grupp, framställande tron, kärleken och hoppet, hvilken nu skall pryda den aflidne konstnärens graf. Ett af honom utfördt, för expositionen i Dublin bestämdt, stort konstverk, St. Georg och draken, har at enkan skänkts till Berlin, för att uppställas på en offentlig plats. Kiss efterlemnar en ansenlig förmögenhet, men inga barn. I Berlin har äfven aflidit professorn vid akademien för de sköna konsterna, Karl Fischer. Enligt berättelser trån åtskilliga trakter i Österrike och Adriatiska Hafvets kuster blef den i medlet af mars inträdda mildare väderleken d. 21 och 22 mars plötsligt afbruten genom en våldsam snöstorm, hvilken varade i flera dagar och hämmade kommunikationen. I Nizza hade man d. 20 mars ännu 12 graders värme och orangeträden stodo i full blomma; d. 21, då snöstormen började, sjönk termometern till 5 grader under nollpunkten, och alla vägar i trakten betäcktes med snö till flera fots höjd. I Wien stod termometern d. 21 mars 10 grader under noll. Äfven frår Genua omtalas den plötsligt inträdda vinterkölden med yrväder. För öfrigt antager man att den ofantliga snömassa, som i mars månad föll öfver hela mellersta Europa, skall gynsamt inverka på den kommande skörden, emedan jorden genom flera somrars torka blifvit torr och hård. Det är en allmän undran öfver, hvad beslut påfven tänker fatta under närvarande omständigheter, ty han måste i alla händelser göra sig beredd på alternativet, att stanna qvar i Rom eller aflägsna sig. Hans finanser tillåta honom icke skapa en egen armå och någon främmande sådan får ej understödja, derpå har Frankrike gifvit sitt ord till Italien. Detta återigen har förbundit sig att respektera det påtliga området, men äfven att skydda hans helighets person. Så fort de transka trupperna aflägsna sig, skola hans undersåter genast resa sig och proklamera annexionen till det öfriga konungariket Italien, derpå tviflar ingen. Stannar hans hel. qvar, skall ban derföre nödgas kasta sig i italienarnes armar, luta sig mot den af honom bannlyste Victor Emanuel. Men dertill skall han aldrig låta förmå sig. Återstår således alternativet, att han skulle aflägsna sig från Rom och söka en annan tillflyktsort med samma de franska trupperna draga hädan. Detta är äfven den allmänna tron, att så skall komma att ske, men hvart skall h. helighet då taga vägen? Denna fråga gör man sig allmänt och hon sysselsätter så mycket uppmärksamheten, att hon tillochmed kommit till tals inom Englands underhus, der mr Newdegate interpellerat härom och lord Palmerston till svar förklarat, att en diskussion om påfvens framtida residens, då den i Septembeckonventionen stipulerade tid går till ända, i alla hänseenden är förkastad. II. helighets ösfverflyttande till England skulle vara ven politisk anachronism. För två år sedan hade engelska regeringen faktiskt erbjudit honom Malta som asyl! Det låter för päfven föga uppmuntrande att England skulle anse hans närvaro inom sina gränser för en politisk anachronism, hvilket vill med andra ord säga, att Palmerston anser påfven som politisk person för en anachronism. Emellertid anser parisertidn. Journal des Dåbats det ingalunda vara omöjligt, att påfren skall draga sig tillbaka till engelskt område, till Malta. Samma blad anser Roms fortfarande occupation af franska trupperna för en kränkning af de grund