Göteborgsposten – 4 april 1865, sida 2

n n RETCSEFRUSSYM ve Från Hufvudstaden. Få saker tyckas i mannaminne hafva uppväckt så mycken förargelse bland hutvudstadens innevånare som öfverståthållare-embetets upplifvande af ett gammait påbud, att husvärdarne skola hos polisen anmäla, om någon utom huset boende öfver natten vistats i deras hus samt att vid affattandet af denna anmälan iakttaga de mest minutiösa former. Förargelsen öfver detta både orimliga och dumma påbud har tunnit uttryck i tidningarne, både små och stora, och detta har ock ledt till den påföljd, att överståthållaren till K. M:t ingått med hemställan om upphäfvandet af denna kungörelse, som annars skulle börjat tillämpas från och med d. 1 d:s. — Om Dram. teaterns båda nyheter, En oslipad diamant och Förbjuden frukt samt deras uppförande i Fredags skrifver D. X.: Den första, en komedi i en akt af John Buckstone, låter oss redan genom titeln ana hvart författaren syftar. Sir William Evergreen (hr Sundberg) råkar vid en spatserridt att falla af hästen och blir sedan vårdad af ett landtbygdens enkla barn, som på honom slösar sina innerligaste omsorger. Sir Williams hjerta är icke af sten, han ser sin vårdarinnas ömhet och tacksamheten efterföljes af kärleken. Intagen af naturbarnets behag gifter sig sir William med henne och besluter att facettera den oslipade diamanten, naturbarnet Molly (m:ll Nerman). Han ger henne språklärare, musiklärare, danslärare etc. etc., men till sin stora sorg märker han att diamanten blir sig 1 k. Då kommer hans onkel lord Plato (hr K. Almlöf) på besök ech har med sig sin hustru, en slipad diamant af renaste vatten. Sir William blir i början utom sig öfver sin hustrus obelefvade sätt mot de fina slägtingarne; men då han af en händelse upptäcker hur fru Plato, den slipade diamanten, bedrar sin man med det mest slipade sken af uppriktighet, så finner han hvilket oskattbart värde hans oslipade klenod eger och afskedar både dansmästare och språkmästare, fast besluten att låta kärleken ensam blifva nafurbarnets uppfostrare. M:-II Nerman utförde sin svåra men tacksamma roll med mycken liflighet och inropades under styckets gång. Hr Jolin såsom den tölpaktige Joe var lycklig som allid. Den andra pjesen: Förbjuden frukt, en fars med sång i 3 akter, bearbetad efter Victorien Sardous pjes Les pommes du Voisin, är af den uppsluppna arten. Af den Sardou vi först lärde känna, t. ex. i fEn vapperslapp, fins intet spår, af Sardou sådan han nu är fins måhända något, men det mesta är en målning med en af våra mest kända dramaturgers färgrika, måhända ibland alltför förgrika pensel. Stycket är lokaliseradt och ölverflyttadt till en af Sveriges smästäder och trakten deromkring. Om det vunnit på jorflyttningen är svårt att säga; men hvad man med visshet kan säga är att dialogen blifvit så svensk som möjligt, till och med i de scener der de agerande tala italienska. Dialogen hvimlar af qvicka infall och ordlekar, scener, den ena löjligare än den andra, framställas för åskådaren, och tvinga till och med den trumpnaste att skratta; men icke tål stycket vid att nogare granskas. Om några förkortningar vidtagas, särdeles i tredje akten, (scenen mellan gästgifvaren och stadsfiskaln) skall stycket helt säkert många gånger locka till sig en skrattlysten publik, ehuruväl att man hellre skulle ha sett det på någon af förstadsteatrarna. Hr Norrby, som stadsfiskaln, m:ll Åberg. som den svartsjuka och hetlefrade italienskan Juanita, hr Nyforss, som gästgifvaren, hade de tacksammaste rollerna och spelade dem con amore, på bästa sätt understödda af de öfriga medspelande. — Löjtn. L. Kosod afalöt i Fredags serien af föreläsningar öfver Oehlenschlieger såsom nordisk skald och öfver nordisk mytologi. Det sista föredraget, säger A.-B, utmärkte gig i likhet med de föregående genom en genialisk uppfattning och den humor i framställningssättet, som ej kunde förfela att rycka åhörarne med och hos dem såväl qvarlemna ett varaktigt intryck, som ock framkalla den önskan, att ännu en gång få höra den utmärkte föreläsaren, innan han lemnar hufvndstaden. — Ladugårdslandsteaterns senaste nyhet, En dag i Sigtuna, svenskt original, tyckes, att döma af den offentliga kritikens utsago, vara ett högst puerilt och tarfligt opus. — Vid sällskapet Iduns sammankomat förl. Lördag exponerades en mängd handteckningar af äldre mästare ur Sergels handtecknings-samling, meddelade af dennas nuvarande innehafvare, öfverstelöjtn. (den från nordamerikanska kriget ärorikt 12