Göteborgsposten – 4 april 1865, sida 1

Han hade sett henne lägga ett finger på sina läppar liksom för att anbefalla Seraphin tystlåtenhet. Som herr de Crillon, Mauvepin och konungens öfriga följeslagare qvarblifvit utanför värdshuset, var det konungen ensam som varseblifvit den okända. Dörren hade åter hastigt tillslutits och Henrik III stod nästan förbryllad. — Ers majestät inser väl, sade nu Seraphin, att jag ej kan vara min herrskarinna olydig? — Det är sannt, svarade Henrik helt ridderligt. Men om du ej kan säga mig hennes namn, kan du väl åtaga dig bära fram ett bref? — Till min herrskarinna? — Ja. — Konungens vilja är för mig en befallning, svarade Söraphin, och bugade sig. — Hör hit! Mauvepin, ropade konungen. Mauvepin skyndade in. Han hade i största hast låtit förbinda den rispa munken Jacquot tillfogat honom i armen. — Du är ju en smula skrifkunnig? yttrade Henrik III till honom. — Ja, ers majestät. — Och är du försedd med bläck, penna och papper? — Jag har allt detta i min resväska. Mauvepin slog med flatsidan af sin hand mot en liten väska som hängde vid hans gördel. — Sätt dig då ner och skrif efter min diktamen.