Göteborgsposten – 1 april 1865, sida 3

IIva rj eh anda. Ett ohyggligt mord. Nyligen dömdes af domstolen i Durham i England en man vid namn Matthew Atkinson till döden för mord på sin hustru under så upprörande omständigheter att väl knappast ett motstycke dertill finnes inom något lands brottmålshistoria. Mördaren är en grufarbetare i Durham, boende på ett ställe kalladt Spen. Grufarbetarne i England äro i allmänhet råa, men det finnes som det vill synas väl knappt något ställe der de äro råare än i Spen. Atkinson lemnade d. 17 Sept. förlidet år sitt hem för att gå på jagt och återvände hem kl. 11 på aftonen mycket rusig, men dock ej värre än att han kunde tala, gå och använda sin styrka. Då han kom hem fick han vänta ett par minuter innan hustrun öppnade för honom och när hon gjort detta fann han att hon ej hade någon qvällsvard färdig åt honom. Detta gjorde honom ursinnig, och som han och hans hustru länge lefvat på dålig fot med hvarandra, gaf han sig vrede luft. Då han genast slog till den stackars qvinnan, sprang hon ut ur huset, slog igen dörren efter sig och försökte undkomma. Hon hann verkligen till en granne vid namn Anderson, men hennes man förföljde henne, fick fatt i henne på Andersons tröskel och släpade henne, efter att ha gifvit henne ett hårdt slag i ansigtet till sitt hus. Han började derefter döda henne, ett arbete, hvarpå han användefjen och en half timma. Han slog henne med eldgaffeln, eldtången, eldskyffeln och en sopborste. Eldskysleln slog han af mot hennes hufvud och tängen samt eldgaffeln böjde han genom de våldsamma slagen. Midt under arbetet höll han upp och gick ut ur huset under omkring tjugo minuter, hvarefter han kom åter in och började på nytt. Slutligen var dådet fullbordadt, och som han kanhända arbetat sig sjelf nykter syntes han något ledsen öfver hvad han gjort. Hans sorg hindrade honom likväl icke från att sitta ned bredvid sängen och röka en pipa, ett tidsfördrif i hvilket hans granne Anderson helt lugnt förenade sig med honom. Men detta är dock, märkvärdigt nog, icke de mest ohyggliga omständigheterna af saken. Upprörande som de äro, äro de hvilka återstå att berätta i ännu högre grad egnade att väcka sörtrytelse. Vid Spen bo nemligen en temligen stor mängd grufarbetare. Der finnes en hel liten koloni af dessa arbetare, och tio eller tolf komma vid denna händelse fram på scenen. Och likväl fanns det bland alla dessa starka män icke en enda som vågade lyfta en hand till försvar för den stackars qvinnan. Detta berodde ej derpå att de icke visste hvad som tilldrog sig, ty hela platsen var i rörelse. Det var icke heller derföre att de höllo ett menniskolif för ringa, eller ej ansågo mord såsom något föga brottsligt. De hollo sig tillbaka af ren feghet, dersöre att Atkinson hotade dem. Han förklarade att han skulle skjuta man eller qvinna, djur, gud eller djefvul som blandade sig i saken och så läto de honom sortfara. En man — det är hans eget vittnesmål vi citera — hörde Atkinson Åbörja ätt slå sin hustru. Derefter blef det dett slammer af eldjernk, derefter ett uppehåll, derefter skrek qvinnan Åhl! några gånger, och sedan, fortfor vittnet gick jag till min broder för att berätta honom hvad Atkinson gjordeX. En annan karl hade tittat ut genom sitt fönster och hört honom slå hustrun och svära att han skulle döda henne. Detta?, tillade han, varade nära en timma. Sedan han slagit henne på detta vis kom han ut och gick till ett annat ställe. Jag trodde det var gjordt och gick till sängs igen. In tredje man gick verkligen in i huset medan mordet pågick, såg slagen utdelas och hörde den stackars qvinnan utropa -Oh! kära Matthew, jag är ej död ännu-! Detta vittne säger att han ropade Fy skam!, åt mördaren och att han försökte lugna denne och hålla honom tillbaka; men så var hans hustru rädd för att Atkinson skulle göra honom skada, hvarföre han satte sig ned en stund och sedan gick ut. Tvenne andra gingo in och och funno mördaren sitta på golfvet och ha hustrun liggande öfver sitt ena ben, med eldtången till hands bredvid sig. De sägo honom taga eldtangen och slå henne, hvarföre den ene bad den andre gå och taga tången ifrån honom. Men Atkinson befallde dem gå sin väg och på hans löfte att Åläta henne vara i fred aflägsnade de sig. Han följde dem till dörren, hotade att skjuta dem om de återkomme och började sin sysselsättning på nytt. En afskyvärdare feghet är väl knappt tänkbar. Sju starka karlar tillåta att en stackars qvinna mördas tum för tum framför deras ögon af en ensam person utan att de lyfta en hand deremot. Man vet i sanning ej hvad man skall tänka om den lägre befolkningen i England då man hör dylika berättelser derifrän. Ty denna är icke ensam i sitt slag. Vi vilja i detta afseende blott erinra om en viss Porter, som i en liten stad i England i nära tjugo år höll sin bror, hvilken var eller föregafs vara svagsint, instängd i ett kyffe, så godt som naken, utsatt för köld, för den vämjeligaste orenlighet och för allt hvad som måste förefalla icke blott en menniska utan äfven ett djur ohyggligt. I tio år var denna förfärliga historia icke mer någon hemlighet för innevånarne i staden och deromkring; i tio år hade de under de kalla vinternätterna hört den stackars fångens klagoljud, och dock fordrades det att en läkare från annan ort skulle komma dit och sielf höra denna hjertslitande klagan, för att förhållandet skulle bli anmäldt för auktoriteterna. Innevånarne sjelfva vågade icke säga ett ord af fruktan för den förmögne Porter och hans familj. Prinsens af Wales tant. I en stad, der hvarje last har så många vänner och representanter, vill det säga mycket att heta Åden oförbätterligaste qvinna i hela London. För närvarande finnes der JD LL AAKAK...V( Jj ANNA