Göteborgsposten – 31 mars 1865, sida 1

pade kolleger skymfligen utvoterat honom. Han hade ej yttrat tvenne ord förrän en hvar märkte att någonting var galet. Han är drucken, yttrade den ene, han är vansinnig-, sade en annan, detta är skandalöst, hviskade en tredje. Mr Seward och ministrarne sågo mot golfvet eller rörde sig oro ligt på sina stolar. Medlemmarne af högsta domstolen visade i sina ansigten sm ledsnad och ötverraskning. Mr Johnson var så stolt öfver den värdighet, till hvilken ödet upphöjt honom, att han skröt derötver i en clowns språk och med en åkaredrängs fusoner. Jag vill säga er — här — i dag — ja, jag vill just säga er att jag är en plebej. Jag är stolt öfver den saken. Jag är en plebej. Folket — ja, Förenta staternas folk, det stora folket — har gjort mig till hvad jag är. Och jag vill säga er här i dag — ja I dag, på detta ställe — att folket är allting. Vi äro skyldiga detsamma allt. Om det inte är för näsvist, skall jag säga de främmande ministrarne som sitta der borta att jag är en af tolket. Jag vill säga till senatorerna och andra som äro inför mig, jag vill säga till högsta domstolen som sitter der, att ni alla fått er makt och er plats af folket. Och mr Cnase, tillade han, plötsligt tilltalande den ötverraskade öfverdomaren vid namn, er ställning beror på folket. Han vände sig derefter till andra sidan af huset, hvarest mr Seward och de andra ministrarne suto och tilltalade dem hvar för sig yttrande: Och jag vill säga er hr sekreterare Seward och er hr sekreterare Stanton och er hr sekreterare — . lär tvekade han och böjde sig, enligt referaterna i Washingtontidningarne, till mr Hamlin samt frågade honom om han visste hvad sekreteraren tör flottan hette. Sedan han sått veta detta, tortfor han med samma höga röst: Och till er, hr sekreterare Welles, ni allihop ha er makt af folket. Dessa ord yttrades med starkt eftertryck på ordet ni (you, hvilket mr Johnson alltjemt prononcerade som yeoo). Han höjde rösten liksom hade han tilltalat en stor församling i fria luften samt ömsom hviskade och skrek på ett sätt som skulle varit löjligt, om det ej varit vedervärdigt. Andtligen slutade han, will lättnad för en hvar, just som representantkammarens medlemmar, hvilkas session slutades precist kl. 12, kommo i hopar ned i senatens sessions rum för att bevittna ceremonien. Åfven mr Lincoln inträdde snart och tog sin plats nedantör vicepresidentens stol, medan eden förestafvades. Lyckligtvis hörde presidenten intet at mr Johnsons tal och märkte ej det sorgliga uppträde som egt rum.