Göteborgsposten – 31 mars 1865, sida 1

En välplägad vicepresident. Såsom redan i denna tidnings utlandsafdelning berättats, tilldrog sig vid den nyvalde vicepresidenten i Förenta staterna, mr Andrew Johnsons installation i senaten den skandalen, att samme vicepresident uppträdde mer än loHigt välplägad. Times korrespondent beskrifver på följande sätt detta uppträde: Då jag omkring kl. halt tolf inträdde i senatens sessionsrum, voro dess rymliga gallerier uppfyllda af damer och företöllo likt en blomsterparterr vid midsommartiden. Man skulle just votera angående bestämmandet af en plikt för den omnibuskörare, jernvägstjensteman eller hotellegare, som vägrade en neger lika plats med en hvit, då i detsamma den ännu tjenstgörande vicepresidenten mr Hamlin inträdde ledsagad af sin efterträdare mr Andrew Johnson. Mr Foote, som under den foregående delen af sessionen tjenstgjort som president, skakade hjertligt hand med de båda herrarne och lemnade ordförandestolen, hvilken intogs af mr Hamlin, som tecknade åt mr Johnson att taga plats bredvid honom. Omedelbarligen derefter inträdde mr Seward, mr Stanton och mr Welles samt andra medlemmar at kabinettet och intogo sina platser till höger om ordföranden. Knappt hade de satt sig förrän domrarne i högsta domstolen inträdde och slutligen de utländska ministrarne, hvilkas lysande kläder i europeiska ögon gjorde en angenäm kontrast mot de republikanska embetsmännens mörka drägter, men som en vanvördig nyengländare, hvilken stod bredvid mig, i förtroende förklarade blott vara dum grannlåt och fjeskaktigt prål. Mr Hamlin reste sig så snart den lilla rörelsen vid ankomsten af alla dessa personer lagt sig, och tog i ett kort, anspråkslöst, men vackert tal farväl at den kär, hvars öfverläggningar han under de förflutna åren ledt samt slutade med att presentera sin efterträdare mr Andrew Johnson, utsedd vicepresident. Allas ögon vändes mot mr Johnson då denne hoppade upp, snarare än reste sig från sin stol och med vilda åtbörder och skrik, på ett besynnerligt sätt uppblandade med teatraliska hviskningar, började tilltåla den lysande samlingen öfver och omkring honom. Ett sådant tal har aldrig förut varit mitt öde att höra och jag hoppas att aldrig mera få höra något sådant. Mr Johnson var förr en för dagspenning arbetande skräddare och steg genom flit och någonting liknande politisk talang. I intet fritt land — och allraminst i Amerika — skulle någon hederlig man vilja söka att sätta en fläck på honom tilltölje at hans ursprungs ringhet. Ingen tänker sämre om mr Lincoln derföre att denne i sina yngre dagar var vedklytvare och båtman; men om han såsom president i Förenta staterna upptörde sig likt en vedklyfvare, talade, drack och tänkte som en sådan, och ej i en hö gre sfer af lifvet kunde medföra annat än ett vulgärt sätt och grofva vanor, skulle det vara omöjligt för en hvar att glömma hans härkomst eller att ej beklaga det omständigheterna lyftat honom ur en ställning, i hvilken han gjort bättre att stanna qvar. Det var således ej derföre att mr Johnson varit skräddaregesäll som hvarje vitme till det uppträde, hvilket han förorsakade på en dag som borde varit den stoltaste i hans lif, känner sig förtörödmjukad öfver att en sådan person skulle ha trädt upp ur samhällets lägre klasser, för att icke blott vanhedra sin embetsmannaställning, utan ätven de hederliga arbetande klasser, ur hvilka han utgått. Hans uppförande var det af en obildad, vulgär och drucken slyngel och skulle, om det kunnat förekomma inom någon annan lagstiftande församling i verlden, ha föranledt att hans förolämRETRO ss RR