Göteborgsposten – 30 mars 1865, sida 3

uStatsfångens maka. Den vackra och rörande romans at Herman Bjursten, som vid matindn sistl. Söndag, till förmån för en afliden skriftställares dotter, al hr Behrens på en bekant folkvise-melodi föredrogs, lyder sålunda: ÅÖch mins du hvad du lofvade och mins du hvad du sade Allt när som du var uppå ditt adertonde år? Och mins du, när din hand i min du första gången lade? Vi stodo då begge i vår lefnads sköna vår. Du lofvade, du aldrig skulle svika; Och aldrig än du svek ditt ord; din trohet än består. Men nu så är min lycka flydd, och stormarne mig jaga; Min stjerna sig gömmer nu uti en dunkel sky. Min himmel hänger full af moln; dock skulle jag ej klaga, Blott ej enda vännen vill ifrån mitt hjerta fly; Du lofvade, du aldrig skulle svika... Dock nej!... Farväl! Ej blekna får i fängsel-luft din hy. Han talte så och suckade och tryckte till sitt hjerta, I afskedets bitterhet sin lefnads engel då; och bruten var i denna stund all mannens kraft, af smärta, Men då sprang en stråle skön i hennes ögon blå. Jag lofvade, jag aldrig skulle svika, Och dit du går, mitt hjertas vän, dit går väl jag också. Och ingen dödlig makt förmår mig från din sida skilja. I lust och i nöd en gång jag dig ju kärlek svor. Hvad är väl qvinnan utan tro? — Hon är en vissnad lilja, Och brytes af den oros storm, som i dess hjerta bor. Jag lofvade, jag aldrig skulle svika, Och dig jag följde, om du än kring jorden biltog sor-kSå telte hon och tog hans hand och vid hans sida dröjde, Och stilla försvann hon scn uti den tysta cell, Men ingen suck af saknad ens den ädla barmen höjde, En stjerna, hon brann så mild, så ren, i fångens qväll. Hon kunde icke svika, endast älska, Och lida tyst och drömma tyst om vårens gröna tjell. Men gallret öppnades till slut, och fågeln, som var bunten, Då flög med sin maka ut, uti en fri natur; Och jublande han redde sig på nytt ett bo i lunden, Och blickade fritt omkring, som salken från en fur. AIlaf tack för det du icke kunde svika! Du vintergrön, som blommade inom min fängselmur. Och tiden flög och strödde snart sitt silsyer uti håren, Men hjertat forblef uppå sitt adertonde år; Det finns en ros, som ej förgås, hvars fägring trotsar åren, Och kärlek i hennes hem stod i en evig vår; Hon lofvade, hon aldrig skulle svika; Och nyss hon föll, en sorgens bild, och — dog invid hans bår. I samma graf de hvila nu, och till den staden tränga Hon följt honom trogen nyss, som förr till fangens cell. Skilsmessans bittra stunder blefvo icke alltför långa, Hans ros föll, då trädet föll, i dödens stilla qväll. Ilon kunde endast älska, aldrig svika, Och de suse fridens vind kring hennes sista tjell!