Göteborgsposten – 29 mars 1865, sida 2

nordnas, att dessa blefve, mera än hittills, spisqvarer för den arbetande klassen, hvilket man tänkt sig I ämpligen kunna ske derigenom att mathållning och örsäljning af öl, dricka och kaffe öfverlemnades åt en intagen krogföreståndare eller krogförestånderska, boaget endast förbehällanär sig utskänkningen af spiiruosa, hvarigenom man hoppades vinna, att sorestånlarens intresse skulle blifva starkare för den förra än ör den senare afdelningen af rörelsen. ÅÄsven öfriga , mnordningar tychas, menskligt att döma, böra bli ka kraftiga till ett bättre. Att svårigheter skola m a vid det praktiska utförandet, synnerligen hvad dennödiga kontrollen beträffar, har man icke förbisett, nen detta bör väl icke afskräcka från ett företag, som äkert följes af tusendes välsignelser och lyckönskninsar, och lösningen af dessa svårigheter tyckes desutom komma att mycket underlättas genom det allmänna deltagande planen rönt från allmänhetens sida. -Opartisk ogillar och beklagar dryckenskapen och dess följder, men tyckes anse det närvarande tillståndet ej möjligt att förbättra Åså länge varan får xistera och köpas; han antyder till och med, att rsök dertill äro ohöfliga mot rikets ständer, såsom innebärande att de af ständerna för detta ändamål vidtagna åtgärder visat sig otillräckliga. Detta, jemte det påföljande resonnemanget om bolagets supponerade anordnande af utskänkningen, behöfde väl knappast besvaras. Den opartiskes tankar om utborgning delas icke af rikets ständer, som, i bränvins-förordningens 33:djo paragraf, frånkänna dylik fordran all juridisk kraft. Äfven hans försvar för bränvins utlemnande på pant, nödgas vi ogilla. Erfarenheten har visat att detta leder till upprörande missbruk. På alla orter, der utskänkningen ölvertagits af bolag, såsom i Jönköping, Upsala, Orebro, Halmstad m. fl. och der, i förbigående sagdt, nyttan af denna förändring varit stor, har förbud mot bränvins utlemnande på pant i bolagets reglemente intagits. Hvad OpuartiskY yttrar rörande lofligheten af krogföreståndarens yrke, kan ge anledning till inkast. Visserligen är detta yrke lofligt efter det är tillätet; men den ursprungliga meningen med tillåtelsen för inrättande af näringsställen var utan tvifvel, att de skulle vara ställen, der den tarflige arbetaren kunde för billigt pris erhålla en sund föda, låt vara, åtföljd af supen, men ingalunda att de skulle förvandlas till ställen, der mat endast undantagsvis förtäres och bränvin i stället flödar. Om den -Opartisket besöker och tager rörelsen der i betraktande, skall han säkert komma på andra tankar rörande Llosligheten.s Det är oss ett nöje att erkänna, att utskänkningsvärdar finnas som tillvunnit sig allmän aktning för det sätt på hvilket de förestå sin rörelse, och det är att hoppas att de-sa, vid en möjligen blifvande förändring, icke undandraga ett sig bildande bolag sin tjenst. Den rörande framställningen om de 40 (rätteligen 36) och deras samiljers, antagligen uppgående till 3—400 personer, öde, atv genom den omtalta åtgärden hemfalla åt p.uperismen, är en osverdrift, som uppenbart visar sig då man gör sig mödan att taga reda på dessas sörmögenhetsvilkor. Krogrörel-en är tyvärr en blott alltfor lonande rörelse. På mantal--kommissarie-kontoret får man den upplysning, att af dessa 36 (eller 35, alldenstund en nyligen är afliden, som dock under sista året skattade för en inkomst af 4,500 rdr, ehuru ej sjelf utöfvande rättigheten), 14 besittfast egendom till ett värde af 2,500, 9,500, 10,100, 18, OOO, 20,000, 21,300 25,900, 27,000, 33,000, 38,000, 52,000, 60,000, 61,000, 65.000 rdr. (en rättighets-arrendator har egendom för 247,000 rdr!). Då härtill kommer det talande faktum, att af dessa 35 ej flera än 10 sjelfva utöfva sin rättighet, och af dessa 10 befinnas 5 bland de uppräknade sustigheteegarne, men de öfriga 25 föredraga att i god ro njuta den mindre, ehuru visst icke lilla, inkomsten som öfverlåtandet på annor man iubringar, så behöfves knappt den upplysning, som, utom taxeringslängden, enskilda underrättelser ge vid handen, att äfven de som ej besitta fast egendom, äro i allmänhet antingen förmögna eller bergade, för att till en obetydlighet reducera alla farhågor i ofvannämnda hänseende. Endast ett antal af 4 eller högst 5 äldre qvinnor återstår nemligen, om hvilka man icke vet att de etza något annat än krogrättigheten, som dock ingen af dem sjelf begagnar och hvilka således genom den ifrågavarande åtgärden skulle komma att lida ett allvarsammare afbråck. Ehuru, genom en sådan åtgärd, ingen oråtevisn tillfogas dessa 35, alldenstund deras rätt endast grundar sig på stadsmyndigheternas välvillighet att år efter år förnya deras rättigheter och icke på auktion försälja dem, såsom annars efter 1855 årg bränvinslagstiftningsreform sker, och ehuru man ingalunda kan anse det vara kommunens skyldighet att ge lifstidspension åt gamla krögerskor, kommer dock sannolikt, vid genomförande af den ifrågavarande reformen, deras ställning, som genom en förändring visas verkligen bli ömmande, att tagas i betraktande. Slutligen få vi uppmana den Opartiske att alldeles ofvergifva opartiskhetens ståndpunkt och i stället med sin välgångsönskan följa det ifrågasatta företaget. Den som medskrilver detta, erkänner sig för sin del vara af alla krafter, i detta hänseende, Partisk. ee 1 IK :