tående egenskap sörvärsva denna rätt till aagnet och ej blott till namnet. Det är den sögre svarte individen, som sålunda kan bli len hvites jemlike, under det de färgade i zemen städse skola vara en underlägsen och lalft föraktad race. Endast sällan skall denna ler bli med den hvita beblandad, och den nenskliga fysiologiens historia visar, huru en inderlägsen afskiljd race äfven i sin frihet ill sist går under och dör bort, nästan spåröst försvinnande, äfven om intet slags yttre våld påföres densamma. I Sydstaterna deremot skall negern, sedan han nu blifvit berättigad att bära vapen, se sitt öde på ett helt annat sätt utveckla sig. Ehuru denna rättighet tillkommer honom i Norden, har den dock mera prägeln at ett medgitvande, än af en verklig rätt. De hvita äro dessutom för öfvertaliga, så att negrerna derigenom aldrig skola kunna tillvinna sig jemlikhetens goda. I Södern äro negrerna till antalet flera än de hvita, och då de senare sätta vapen i de förras händer, äro dessa i hänsyn till den råa styrkan de hvita öfverlägsna, och de hvita kunna endast genom sina högre intellektuella egenskaper motväga dem. en verklig jembördighet skall häraf bli soliden, ty ätven den råa styrkan har sina maktspråk. Under sådana förhållanden skall racecroiseringen bli en naturlig följd och tilltaga alltmera. Men nu är det en naturens lag, som bjuder, att vid croisering den hvita racen vinner öfverhand, så att till sist den svarta går under. Japhets barn (de hvita) äro nu en gång gynnade af folkens högste styresman och för dem mäste Chams sjunka tillbaka, ärven i den jordiska kärlekens varmblodiga omfamning. Så står negrens dödsdom med elddrag skritven; men må han hellre dö bort förädlad genom uppgående i en högre race, än som en Pahria alskild från den högre. Det ligger mera rättvisa i det förra alternativet, och huru vapenlyckan än må dela sina lotter mellan Norden och Södern i Amerika, skall dock det stå fast ssm ett högt Försynens planföljda mål: att olarven i Amerika skall bli i våra dagar tri . — för att försvinna, eller rättare: stiga från lägre tili högre. Sydstaternas öfverbefälhafvare, Lee, säger i ett bref till en medlem af representanthuset i Richmond bl. a.: Till svar på eder fråga kan jag endast säga att negern enligt min åsigt kan under gynnsamma förhållanden blifva en god soldat. Jag tror att vi kunna använda negrerna åtminstone lika gerna som fienden, hvilken tillägger dem stor betydelse. Jag inser icke hvartöre de ej skulle kunna bli soldater under dugliga officerare och med behörig ölning. De äro i besittning at de nödiga fysiska egenskaperna och den lydnad, som bildar grundvalen för disciplinen, är hos dem en vana. De berättiga till större förhoppningar, än många armåer, om hvilka historien talar och som haft disciplinen allena att tacka för sin duglighet. Jag anser att de som användas till soldater böra vara fria. Enl. min åsigt skall det hvarken vara rättvist eller klokt att af dem begära det de som slafvar skola göra tjenst. En lottdragning eller tvångsutskritning skulle icke lemna oss den bästa klassen, och tvånget skulle göra åtgärden förhatlig både för dem och deras herrar. Jag betvillar icke att ett tillräckligt antal skall anmäla sig, för att man må kunna göra försöket, om kongressen bemyndigar att taga dem i tjenst och presidenten bemyndigar att utlärda ett upprop till borgarena och staterna. Blir resultatet gynsamt, skola de flesta al nu gjorda invänningar snart förfalla, och om några enskilda likväl ej skulle visa sig hågade att skicka sina negrer till armåöen, skulle den allmänna meningens inflytande i staterna snart framkalla en lagstiftning, som aflägsnade hvarje hinder. Som bekant har Sydstatskongressen nu äfven lemnat sitt begärda bifall. Af de 21 stater i Norden, som haft tillfälle att uttala sig om Lincolns nya törslag, att alla slafvar inom unionen skola srigitvas, ha 18 antagit och 3 förkastat förslaget. Från den amerikanska krigsskådeplatsen förljudes intet egentligt nytt. Det enda är, att Georgetown och tort White vid Santeeflodens utlopp i Atlantiska Hafvet intagits at Gilmore och Dahlgren. Derigenom har Söderns sista nämnvärda hamn å atlantiska kusten från Norfolk till S:t Augustine fallit i nordtruppernas våld. Det fattas ännu endast obiles och Galvestons fall, för att sluta ringen. Mot den förra staden (hamnen är i nordflottans händer) förberedes nu en expedition at Canley i New-Orleans. Nordgeneralen Sherman skall ha flankerat Florence och framryckt till Fayetteville i Nord-Carolina. Ilans rygg skulle då vara betäckt genom Wilmington och hans högra flygel genom Newburn, under det endast hans front och venstra flygel äro utsatta för ett fientligt angrepp. Bref från New-York omtala ett skanda löst uppträde, som skall ha egt rum, då För. enta Staternas nye v. president, Johnston frår Tennessee, skulle i senaten i Washington af. lägga sin embetsed. IIan var nemligen all