Göteborgsposten – 28 mars 1865, sida 1

sina steg och förde den till kavaljer förbytte munken in i en labyrint af mörka och krokiga gator. Plötsligt uppgaf Jacquot ett rop: han förlorade fotfästet och gjorde ett fall. Han föll från en höjd af fem fot och befann sig i en slags återvändsgränd, begränsad af mörka hus med högst ruskigt utseende. Fallet var så våldsamt att munken blef helt bedöfvad och för ett ögonblick låg orörlig på marken. Slutligen reste han sig upp och tog några steg framåt. Pagen Ameådeåe hade försvunnit. Jacquot måtte ropa, se sig omkring, gå fram eller tillbaka huru mycket han behagade, så fann han likväl ingen lefvande varelse på stället mera än han sjelf. Hans hufvud började nu ånyo blifva oredigt, hans ben gåfvo vika under tyngden af hans kropp och han nedföll åter. Den besynnerliga domning som bemäktigat sig honom, sedan han i långa drag druckit af det saltaktiga vatten man gifvit honom i klosterfängelset, fick nu åter makt med honom. Hans ögon slötos och han insomnade inom kort. Under denna sömn drömde han att han åter var munk och ånyo iklädd sin kåpa samt åter hade framför sig detta svarta bröd, som var den enda föda som bestods de munkar, hvilka voro dömda till fängelse. Härunder framställde sig för honom såsom en dröm hvad han under sista dygnet upplefvat, och i denna sinnesförfattning sade han för sig sjelf: