Göteborgsposten – 24 mars 1865, sida 2

lands unga tronarfvinge. Kadettpojken håller Agamemnons konungaspira och har redan satt på sitt hufvud sjelfve den rådsluge Odyssevs krona — men han är tvungen att jaga bort sin farbroder för att icke sjelf blifva bortjagad af sina undersåter (om det bara hjelper). Den mörka flickan väntar på sin brudgum för att blifva tysk-rysk sjelfherskarinna i verldens största rike, utan tvifvel en lott af icke oblandad lycka. Och barnen — ja de äro, till lycka för dem, ännu barn, medan föråäldrarne och den äldste sonen blifvit majestäter och kronprins i Danmark — men med huru mycken sorg och huru stora bekymmer! Cesar-litteraturen. För nittonhundra år sedan talade man i Rom ej mera om Julius Cesar, än man nu talar om honom i Paris. På alla cafåer, teatrar, i alla salonger utgör han dagens samtalsämne. Öch ej allenast männen utan äfven qvinnorna, hvilka förut knappast kände Galliens eröfrare till namnet bära nu hans namn ständigt på läpparne och förråda vid detta tillfälle en stor rikedom på okunnighet. En dame frågade för några dagar sedan, om Rubicon, som den djersve Cusar gick ötver, var mycket högre än Alperna: Hon trodde den lilla floden vara ett brant berg med gletscher och snöregioner. Redan blotta företalet till Cesars Lefnad har förorsakat en oerhörd bläckutgjutelse, och man kan alldeles icke beräkna, huru många öfverfulla bläckhorn, som skola tömmas efter verkets utgifvande, Så mycket är säkert, att verlden skall snart öfversvämmas af en Cicsarlitteratur. — Flera romanförfattare i Paris äro nu sysselsatta med att begagna den store diktatorn som ett tacksamt ämne för romaner om flera band. Alexander Dumas s:or, som ej lemnar något tillfälle obegagnadt, för att tala och låta tala om sig, har i en frimuraresal hållit ett föredrag öfver Ciesar, hvari förf. till Monte-Christo yttrade sig om allt annat, än Cesar, hvilket just icke uppbyggde det tät packade publikum.