Göteborgsposten – 24 mars 1865, sida 1

Vacker vår minsann! Femton graders kyla och ytterligare kyla bebådande, slammande norrsken i den stjernklara vinternatten. Ett ärdeles praktfullt skådespel var det ovanliga fenomen som måndagen på aftonen visade sig. Denna klart strålande båge, denna nattliga Bifrost skall säkerligen aldrig förglömmas at dem, som voro nog lyckliga att så skada den, men deras antal torde likväl icke ha varit så särdeles stort, enär fenomenet var hastigt ölvergående. Vinterguden vill, som sagdt, icke släppa spiran ur sin steltrusna hand. Min herre, maka åt er, jag ber, ser ni icke att ni redan är gammal och trivial, förlegad och utsliten, git plats för den strålande ynglingen der, med kransen af sippor och violer på det lockiga hutvudet! Men nej, han vill icke, men på dagarne måste han dock under några allttör korta timmar fly, då solen riktar sitt brännglas emot honom. Men knappast har PIU:bus Apollo styrt sina fålar vesterut, förrän den envise åldringen åter är här, och under nattens mörka och tysta timmar tager han sin revanche, han är bös, han smiller i knutarne, gnistrar i stjernenatten och kommer marken att jemrande gnissla under vandrarens sotter, han hugger sig bister och omedgörlig i nästippar och öronsnibbar på fredligt hemvandrande rislespelare, och förvandlar bergsboernas gångstigar till litsfarliga ättestupor. Vågorna, som nyligen så skälmskt och muntert glittrade i solskenet nere vid vär Skeppsbro och smekande plaskade i stäfven på de små ant hå tarne, liksom läspande: tack för ifjol, ätven på dem har han lagt sin tunga hand och insnort dem i det opäräknade iapansaret. Men hämnden vakar, och mot den halsstarrige har dragit ut en armå af friska kärntrupper, 60 man stark, beväpnad med yxor och sågar, för att befria Ågirs döttrar ur deras nesliga sängsel. Med späud uppmärksamhet följes denna expedition af dem, som bygga och bo på båda . —e2p4ss— — —