Göteborgsposten – 24 mars 1865, sida 1

hög grad motsvara den temligen höga inträdesasgisten för att salongen här liksom i Stock holm skall vara fylld, icke allenast af ungkarlar och andra löshästar utan äfven af samiljer. ÄÅrven andra artister som önska att visa sig på styfva linan ha inträffat här, nemligen lutedansaren Hollaubek med familj, som antagligen kommer att uppträda i Samma hus SOII ofvanberörde storheter, men, nedslående nog för individer som äro vana att vislus 1 de högre regionerna, på nedra botten i schweizerilokalen, hvilken då rättast torde böra benämnas Cafe dansant. Det blir emellertid numera ett farligt ställe att vistas pu enar man med SaRerhet kän berikna att MINs 1 personer hvarje atton der komma att spring. i lutten. Apropos, vi hade så när glömt att tör välja, att det Veroniska sällskapet i Berns sä long blifvit remplaceradt al hr och iru Schön strom, hvilka derstädes gilva stora, ovanlig och imposanta representationer och derjemte låta titulera sig för Solokonstnärer. Hven igenkänner icke, oaktadt den skenbara förändringen i törsta svatvelsen, den hederliga å. Simonettes make och efterwäderska. Mätta uu endast hulvudstadens kritvici icke allt somycket spetsa sina pennor mot den store eskamotören och litteratören, ty eljest antaga vi att de icke kunna undgå deras medbroders i Skara ode, det är att tör tid och etterverld bli stämplade som dumbummar. Stadstullmäåktiges sammankomst i går e. m. erbjöd det ovanliga skådespelet af en full satt åhörare-läktare. Det är icke olta, som ett dylikt fenomen på stadsfullmäktiges horisonkan observeras, och skälet dertill torde antagligen kunna sökas deri, att frågan om bränvinsminuteringsoch utskänkningsrörelsen under nästa år, stod på stadsfullmäktiges föredragningslista för dagen. Årendet blef emellerud uppskjutet, hvadan man med säkerhet korde kunna påräkna, att sagde tenomen minst en gång ull skall upprepas. Vid nämnde sammankomst väcktes al In UL. G. Lindström en motion al eti specielt lokalintresse, neml. om apterande at gamla tull: kammarchuset och anktionskammaren till lokaler sör postoch telegrafverken. En i anse ende ull läget lämpligare lokal dertör, torde icke lätt kunna uppletas, och det enda son mot densamma skulle kunna anmärkas, torde vara det nog knappa gårdsutrymmet, hvilke svårligen torde kunna komma att utvidgas. Visst är vårt kungliga svenska hof, och enkannerligen dess ötverhutvud konung Carl ofta på rörlig fot, men aldrig ha vi hört at det tallit på den vilda ideen att slå sig ner Soderkoping. Så måste emellertid någon gang lör ej länge sedan ha varit tallet; ty i sta dens tidning lästes häromdagen under rubri ken -Soderkoping: töljande omliciela tillkänna gitvande: Till härvarande hor ha underräv velser mgått, att enkedrottningen at Nederlän derna, en nära anförvandt till vår drottning aflidit-. O! Söderköping, du är ingalunda der minsta bland städer — alrminstone icke i di: väl underrättade publicistiska organs spalter — ———