Göteborgsposten – 24 mars 1865, sida 1

— hhng — Min broder, ni är tokig! — Jag! utropade Jaequot. — Ja, sade abboten med köld, ty det är mer än atta dågar sedan jag var utom dörrarne till mitt kloster. — Men, stammade munken, jag har likväl sett ers vördighet. — Ni har sctt illa, sade dominikanersuperion kallt. Derefter vände han sig till corregidoren och yttrade: — Denne stackars munk är ännu förvirrad af det vin han druckit. Låt föra honom i fängelse och sätt honom på vatten och bröd. En timma senare var Jacquot innesluten i klosterfängelset, der det hvarken fauns frisk luft eller dagsljus; en bit bröd och en kruka vatten hade han fått att tillfredsstilla hunger och törst med. Jacquot hade föregående dagen haft ett alltför bastant rus för att ej nu känna en nästan outsläcklig törst. Efter att länge ha reflekterat öfver sin eländiga belägenhet och förgäfves sökt att tinna nyckeln till gåtan, gaf den stackars almosesamaren vika för den brinnande törst han kände och började dricka i långa drag ur krukan. Han tyckte väl att vattnet hade en underlig och något saltaktig smak, men han var ej så nogräknud utan fortfor att dricka; sedan lade han sig helt filosofiskt på den halm som tjenade till läger i fängelschålan och började drömma om denna gudasköna qvinna, hvars kärlek spåmannen lofvat honom och af hvars bild han föregående dagen haft en så flyktig anblick.