Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 2

Dessa bugade sig, och grefve Eric inträdde åter i bönrummet. Den lille munken befann sig då ensam med de två pagerna. Den som sagt sig heta AmdåddÅe yttrade nu: — Kom med oss ner i matsalen. Vi skola supera och dricka goda viner. Munken följde dem. Några minuter derefter stod han vid ett stort bord, hvilket var fullastadt med utsökta rätter, sådana Jacquot aldrig kunnat drömma om. Vid bordets fyra hörn glittrade flaskor, fyllda med de utsöktaste röda och gula viner. Munken blef förbländad, han trodde sig drömma. — Men hvar är jag då? sade han slutligen. — Det får du veta senare, svarade pagen Scraphin. Man satte sig derefter till bords. Munken åt och drack, och i samma mån som hans förut toma mage började fyllas, stego vinerna honom åt hufvudet. Pagerna skrattade, och deras glådtighet, underhjelpt af vinet, hade äfven smittat den dystre munken. Emellertid var hans glädtighet ej fri från melankoli, ty han hördes ett ögonblick utropa: — Ah! hvilket uselt yrke jag har valt! — Hvad! ditt munkyrke? frågade pagen Amådee. — Ack ja! Härunder betraktade Jacquot sin kåpa med ett högst melankoliskt uttryck.