— Ja, jag skall säga hvari hon blifvit illa behandlad. Då hon sist var hemma hos mig och stal mina penningar, köpte jag åt mig och mina barn två kakor bröd, och af dem fick hon fjerdedelen med. Severina, som verkligen tycktes ha haft bra stora pretentioner. hade då hon först kom hit tagit in å hotel Kristiania och der lyckats att sätta sig i skuld för 59 rdr. En dispyt uppstod emellan de båda qvinnorna om denna skuld var 59 eller 69 rdr, hvilket senare hustru B. påstod att den belöpte sig till. Saken afslutades, sedan hustru B. hållit ytterligare ett litet tal, dermed att hon återfick 3 a 4 rdr som Severina ännu hade qvar af det stulna, äfvensom tresnibben. Målet förvisades till rådhusrätten och Severina införpassades till cellfängelset. — Tjugoåriga flickan Johanna Wilhelmina Jonsson, som sedan pingst förlidet år varit anställd af snörmakare F. E. Ohlsson att å salutorget förestå den försäljning af linne-kram som fru Ohlsson, jemte det att hon innehar en bazarbod, derstädes håller, har under fardagarne brukat olofligen tillegna sig 2, 3 a 4 rdr, likasom hon äfven ur boden stulit fyra näsdukar, fem par strumpor, en sitsbit samt nägra andra småsaker, Upptäckten af hennes tjufaktighet skedde på det sätt, att då tvättning hos hr Ohlsson nyligen företogs bemärktes ett par alldeles nya fruntimmersbomullsstrumpor, som blifvit afklippta efter fötterna. Som man visste att Johanna hade för tränga kängor gaf detta anledning till untagandet utt det var hon som på detta sätt ödslade med strumpor, hvilken metod ej är rätt lämplig om man för egna medel köper sig dylika plagg. Flickan togs i förhör och vidgick nu att hon tagit några par strumpor och på besagde sätt behandlat dem s1or utt kunna använda dem och se gentil och hvit ut, ifall någon skulle vara uog lycklig att få sigte på hennes smalben. Sedan hon sålunda begagnat strumporna hade hon kastat bort dem. — Hon erkände vidare att hon, såsom ofvan blifvit uppgifvet, hvarje torgdag allt sedan hon tick platsen hos hr O. stulit penningar. Huru mycket hon tillsammanlagdt stulit kunde hon ej uppgifva, men medgaf avt det måhända kunde belopa sig ull 200 rdr. Denna bekännelse vidhöll hon i poliskammaren. Under sommaren hade hon stulit mera, emedan hon då bekostade sig mat och husrum sjelf. IIon bodde då hos en hustru Kullberg, till hvilken hon lemnade 2 rdr i månaden och hos hvilken en del at de stulna eakerna aterfanns. Dessutom hade hon lemnat 10 u 12 rdr till en gumma som var hennes fostermor och hvilken bor på fattighuset. För öfrigt hade hon i somras gjort lustfärder till Långedrag och Bratten, hvilka kostat henne en del penningar. Hr Ohlsson som var vid förhöret närvarande, upplyste att hon uppgilvit det hon hade anställning som städerska, hvadan man trott att denna plats jemte hennes befattning hos fru O. varit nog för att betäcka hennes lefnadskostnader. Sedermera hade hon fått slytta hem till hr 0. Denne upplyste vidare att en kjol, tillhörig hans äldsta dotter bortkommit. Han trodde derföre att Johanna tagit densumma och lemnat till ett par qvinspersoner med hvilka hon ofta umgåtts. Johanna, som med mycket lugn och reda afgifvit svar på alla frågor som ställdes till henne, förklarade att hon voro oskyldig till denna stöld och började gråta då man ytterligare frågade henne derom, förklarande sig icke behölt själa någon kjol. Detta är väl också knappt troligt då hon öppet bekände allt hvad som eljest lag henne till last. Målet uppsköts på åtta dagar och Johanna Jonsson återfördes till cellfängelset. — Aug. Wilh. Wallin, en trasig pojke om aderton år stod i går anklagad i poliskammaren för att från sockerbagaren Fromell ha tillgripiv 3 rdr 58 öre. Dervid hade sälunda tillgått, att hr F., som hört dörren till butiken öppnas, utan att någon sedermera syntes till, misstänkte det någon hade fattat oloflig begärelse till hans sötsaker och nu sökte att ätkomma densamma. Sådant är nemligen ej ovanligt i hr F:s butik. För icke länge sedan försvann derstädes en hel gigantisk pepparkaka, och en annan dag en hop bonbons Åe. utan att hr F. sett röken efter någotdera. Hr F. lemnade för att taga reda på saken åter butiken, men ställde sig i bakhail i ett inre rum, från hvilket man genom en ruta på dörren kunde sc in i butiken. Det dröjde ej länge innan dorreu till gatan öppnades. En trashank trädde in och såg sig noga omkring. Då ingen syntes till, satte han af sig trätofflorna och gick, försmående det söta olisket, direkte fram till vexellädan i disken låste upp den och rafsade till sig penningarne. Men medan han var sysselsatt med att hugga i lådan, uppträdde hr F. på scenen och högg å sin sida tjufven i rocken. Till en början erkände tjufven, som var ingen annan än besagde Wallin, hvilken redan förut en gång varit anklagad i polisen för stöld. Hr F. lofvade att släppa honom, ifall han erkände. Han gjorde detta och bad om förlåtelse, förklarande att han för första gången begick ett dylikt brott. Hr F. hade gerna släppt pojken, men dennes olycka gjorde, att ett par poliskonstaplar skulle gå upp i öfra våningen af huset. Dessa observerade genom en ruta på dörren hvad som som tilldrog sig och blandade sig i saken. W. nekade till stölden så snart han fick se poliskonstaplarne, men bekände likväl sedermera. Målet remitterades till rålhusrätten. Wallin införpassades till cellfångelset.