Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 2

kättegaångsoch Polissaker. ToliskammareuQvinnapersonen Severina Jakobina Svensson, från Grönlid i Öfverby socken, nära intill Halmstad, och hvilken senast innehaft tjenst i Helsingborg, stod igär i poliskammaren tilltalad för att från hustru Johanna Lovisa Berglund ha tillgripit en penningsumma af 13 rdr rmt. Berglund berättade att hon i slutet af sistl. November månad blifvit öfvergifven af sin man och nu satt med tvenne små barn samt hvarje dag väntade att få det tredje. Hon hade råkat Severina Svensson, med hvilken hon i barndomen varit bekant, och då Severina ej kunde få någon tjenst, hade hon, ehuru sjelf efter mannens afvikande i ytterst fattiga omständigheter, erbjudit denna att bo hemma hos sig. Hon hade tillochmed delat sitt knappa bröd med henne. Under tiden fick emellertid hustru Berglund litet understöd, dels af fattigvården och dels af andra personer, så att hon sparat tillsammans ofvannämnda summa, för att användas vid hennes nedkomst. Af penningarne utlånade hon trenne rdr till Severiua, som för några veckor sedan fick arbete i ett hus vid Vallgatan. Hon fick emellertid icke igen penningarne, förrän i söndags åtta dagar sedan, då Severina infann sig hos henne. Severina vistades der tills i tisdags, då hon på eftermiddagen aflägsnade sig. På aftonen voro hustru Berglund och barnen så hungriga att hon, trots sin föresats att så litet som möjligt taga af de hopsparade penningarne, beslöt att skicka en hos henne boende madam efter en kaka bröd och en sill, men då hon öppnade den i köket stående byrån, i hvilken penningarne varit förvarade, besunnos desamma vara borta. Berglund misstänkte till en början en annan person. Hon frågade emellertid äfven Severina. om hon ej tagit penningarne, men denna nekade, och nu uppstod en scen emellan de båda qvinnorna, i hvilken, efter hustru Berglunds uppgift, förekommo både tårar, eder och svordomar. Men om hustru B. förut icke på allvar misstänkte Scverina, så gjorde hon det så mycket mera,sedermera, då hon af den madam, hos hvilken Severina arbetat, fick höra att den senare ej erhållit mer än en rdr. Detta oaktadt hade hon, som sagdt, återbetalt de penningar hon var hustru B. skyldig, äfvensom köpt sig en ny tresnibb af virkadt ylle. Nu anställdes nytt förhör med Severina. som egenhändigt yttrade till hustru B. att hon fått tresnibben af sin tilltänkta svägerska. Då slutligen polisen kom med i affären, bekände likväl Severina att hon tagit penningarne och för en del köpt den meranämnda tresnibben, äfvensom betalt åtskilliga småskulder. Sedan hustru B. i ett grannt tal, som höll på att aldrig taga slut, berättat denna historia, förklarande ut hon behandlat Severina som en syster, en vän, och en redlig person, tillfrågades den senare om hon medgåfve sanningsenligheten af hvad som nu blifvit uppgifvet. Då polismästaren vidare frågude henne, om hon icke tyckte att hon handlat bra illa emot hustru Berglund, som varit så god emot henne, svarade hon, utt hon väl så gjort, men att hon också blifvit mycket illa behandlad här i staden. Hon hade nemligen sökt plats utan att få en sådan. — Ja, det tror jag, inföll hustru B. hon har fordrat att få god huspigeplats på ett ställe, der det sunnes betjent. Då Severina ännu en gång yttrade att hon blifvit mycket illa behandlad utbrast hustru B. åt hvilken uttrycket till en del tycktes syfta: