Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 2

Han förde handen till värjfästet och kastado ånyo en blick i spegeln. Pagerna sågo på hvarandra. Den som kallade sig Amddee slog på en klocka. Hvad gör ni? frågade Jacquot. — Jag ger befallning att dansen skall taga sin början. — Dansen? — Ja, vi skola dansa. Snart derefter öppnades också verkligen dörrarne till salen, och ett dussin unga flickor, klädda på orientaliskt sätt, med nakna armar och ben, inkommo dansande vid tonerna från en osynlig orkester, som var så harmonisk att Jacques trodde sig förflyttad till paradiset. Under tio minuters tid fortfor dansen, en svindlande, ursinnig, fantastisk dans. Under tio minuters tid smektes Jacquots öron af musikens toner, hans öga mötte de mest förföriska blickar och smålcenden, han inandades de mest berusande parfymer. Derefter upplöstes den lefvande cirkel som omgaf bordet, och danserskorna lemnade salen, hållande hvarandra vid handen. Då dörrarne voro tillslutna efter dem, utropade munken : — Det tyckes mig att jag blifvit vansinnig! — Nej visst icke, svarade pagen Amådåe, men efter du blifvit en af våra, måste vi skaffa dig förströelser. — Ah! jag är en af era? — Ja. Jacquot for med handen öfver pannan. (Forts.)