Göteborgsposten – 22 mars 1865, sida 1

der log öfver hans upptåg. Dagens stora tilldragelse var en stor promenad genom stadens förnämsta gator och torg, en corso med masker, såsom det här kallas. Denna promenad var tillställd af det piemontesiska Giandujasällskapet. Gianduja är nemligen den piemontesiska typen, en populär burlesk personifikation af detta subalpinska tolk. Sällskapet hade bestämt tio priser af olika belopp till de grupper eller individuela masker hvilka ansågos mest egendomliga och roande, mest fantastiska och extravaganta. Det fanns priser för grupper at åtta masker, för grupper al fyra masker, lör masker till häst och för masker till sots. En jury skulle döma öfver de täflandes förtjenster. Ingen tilläts täfla, hvars kostymering och karakter hade en politisk eller omoralisk syftning. På alla de förnämsta torgen funnos musikkårer, och pi Vittorio-Emanueletorget gätvos gymnastiskaoch konstberidareföreställningar gratis för allmänheten, hvarjemte sex lejon af det mest vilda slag förevisades af sin tämjare, signor John Cooper, bragta i ett tillstånd at den mest förnedrande undergifvenhet. Corson utöfvade likväl den starkaste dragningskraften på folket. Hela Turin var ute, och då vädret var tillräckligt vackert tör att tillåta öppna ekipager, fick man knappt nog se ett täckt sådant. En dubbel rad af åkdon tramtågade utefter sidorna af gator och torg, utetter gränser som tillkännagåfvos at höga stolpar försedda med slaggor. Derigenom att alla sålunda foro fram efter en bestämd väg förhmdrades alla stoppningar och olyckshändelser. Börjande vid det stora Vittorio-Emanueletorget, fortsatte de utefter Po-gatan, rundt omkring slottstorget, uppför Strada nuova, rundt omkring San Carlotorget och tillbaka till deras utgångspunkt. Emellan de båda raderna at vagnar var lemnad ett bredt mellanrum, som var bestämdt för ryttare och masker. Den enda vagn som insläpptes derstädes var en som var upptagen af ett antal Turinerherrar, hvilka hela eftermiddagen gjorde en insamling för välgörande ändamäl. Detta är något nytt i karnavalsnöjena och har af många blifvit bestridt såsom icke ötverensstämmande med festens anda och viisende; men man erinrade sig att det denna vinter förefunnits och ännu finnes mycken nöd, till en del beroende på det undantagstörhållande hvari staden befinner sig, och att i detta tall ändamåälet rättfärdigade medlet. Det itrågavarande ekipaget var klädt i en mycket anslående stil, alldeles ötverhängdt med skinn at björnar och andra vilda djur samt på taket törsedt med en ofantlig penninglåda på hvars lock syntes ett stort hål, genom hvilket de välgörandes bidrag försvunno i dess rymliga innandöme. Atskilliga af de omnämnda herrarne suto utanpå vagnen och höllo vakt öfver skatten samt ötver ett ofantligt förråd buketter, som utdelades till promenerande. Säsom svit till vagnen redo ett antal kavalleris ter, elegant utstyrda som franska musketörer från 17:de ärhundradet och beväpnade med käppar och länga stänger med håtvar på ändarne. Dessa häfvar räckte de in i vagnarne eller presenterade dem framför de öfverfyllda balkonerna och husens öppna fönster, sålunda samlande in almosor, hvilka villigt och allmänt syntes lemnas. De öfriga grupperna af ryttare voro talrika och åtskilliga at dem voro utomordentligt väl kostymerade och ekiperade. Der sågs ett jagtparti, lodt at fyra ståtliga jägare i skarlakan, hvilka blåste i jägarhorn at ofantliga dimensioner; der fanns ett parti jockeyer i kapplöpningsjackor och benkläder at skinn, hvilka genom sina hastiga rörelser icke litet bidrogo till lifligheten; der syntes äfven en lång fantastisk procession af manliga och qvin