Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 3

ingår kommunikationen med utlandet. Uvarjehanda. En anekdot om gamle Argus. Den bekante skribenten, magister Johan Johansson, Argus, hade en gång i något ärende varit i Göteborg. Det var under de första åren på 1850-talet och händelsen gjorde att koleran just i dagarne utbrutit. Öfverallt började man uppföra den bekanta farcen Kolerapärrningenk, och då J. under hemvägen kom fram till Jönköping, möttes han af en bom, som vid stadens tull hindrade honom att komma vidare. Ehuru annars just ej någon antagonist mot tullbommarne, fann gamle Argus det denna gång ej synnerligen trefligt. Fastän hans pass visade att han ej kom från smittad ort, var dock denna ort misstänkt, ett tillräckligt skäl att ej tillåta den resande ombyta skjuts inne i staden, utan skulle detta ske vid bommen. Den tid, som åtgick att anskaffa denna skjuts, sökte J. fördrifva på bästa sätt. Bland annat tog han upp den välförsedda matsäck han, ihågkommande det rykte småländska gästgifvaregårdarnes mathållning sedan urminnes tider haft, visligen utrustat sig med. Som han ej tilläts inträda i den bredvid honom liggande vaktstugan, der frökningen och de öfriga trefliga procedurerna, som brukade åtfölja utestängandet af den fruktade asiatiske busen, försiggingo, måste Johansson sittande på skjutskärran intaga sin frukost. Det började emellertid regna, skurarne strömmade ner och situationen blef allt annat än angenäm. Den vakthafvande borgaren — eller måhända var det en hofrättist — började tycka det vara synd om den stackars resanden och lät ändtligen beveka sig af Johanssons föreställningar samt tillät honom att inträda i vaktrummet, för att der fortsätta och afsluta sin frukost. Vaktstugan innehöll endast ett rum. Vid bordet slog Johansson sig ned, bullade upp sina håfvor och tog sig en, åtminstone af regnvatten obemängd sup. Under detta stod den hederlige Jönköpingsbon i andra ändan af rummet med förskräckelsen målad i sina anletsdrag och önskade af allt sitt hjerta den kanske kolerasmittade resanden dit pepparn växer. Johansson började ett samtal med sin värd, hvilken på behörigt afstånd afgaf sina svar, och frågade honom slutligen om han ej behagade deltaga i frukosten. Jönköpingsbon vägrade naturligtvis: det vore på det strängaste förbjudet att på ens 10 stegs afstånd närma sig möjligen smittade resande. Herre!4 utropade Johansson, 4jag är magister Johan Johansson, och i mitt sällskap behöfver ni ej vara rädd för sjelfvaste f—n engång, och vill ni icke ta en ärlig sup, så har jag äkta magdroppar, som kanske smaka er bättre! Hvilket nu af dessa båda argumenter som verkade, nog af, vår Jönköpingsbo, som troligtvis ej den dagen fått ett gudslän i sig, närmade sig försigtigt frukostbordet och mottog den silfvertumlare med dubbla malörtsdroppar, som räcktes honom. Nu, då herrn har kommit så långt, kan herrn ock taga en sup och en smörgås, förklarade Johansson. Den andre tyckte detsamma och började smörja kråset af hjertans grund. Man tog tersen och broddade allteom oftast med drufvans ädlare safter. Vår Jönkopingsbo blef allt mer och mer uppspelt. Till slut framtog Johansson en magnifik orre. Nu ska vi smaka på den här fogeln, herre, sade han; det är en rolig historia med den här orren!4 Jasäå, på hvad sätt då?4 frågade den andre. Jo, berättade Johansson, under resan hit mötte jag på vägen en bonde, som bar en orre och en hare. Jag tänkte genast på förstärkning i min matsäck, höll in min skjutskamp och frågade bonden om hans villebråd var till salu. På vår allmoges vanliga sätt svarade han på min fråga med en ny fråga. Han sporde nemligen: Hvart skall herrn resa? Till Jönköping, svarade jag. Ja, då kan herrn få köpa orren! Hvarför ej haren äfven? genmälte jag. Ah det behöfver herrn icke, svarade bonden, ty då herrn kommer fram till Jönköping, träffar herrn nog på harar. — — — Ödets vägar. I Hallands-Posten läses: Wessigeboarne äro Ålitet harmse för det länsnämnden tagit ifrån deras kyrkoherde den sognepresten i Wessige till förbättring af kaldet för ett par hundra år sedan donerade tullqvarnen och !, mtl n:o 10 Wessige, som låg beläget till sambruk med prestgården. Församlingarne anslogo en betydlig lön för att pastor skulle vara desto bättre bergad, och resultatet blef att nämnde qvarn och hemman nu anslagits pastor i Abild på lön. Helgden af den gamla donationen till de lika gamla, för medborgerlig trohet välkända Kjerrulfvarne, har härigenom gått upp i rök. Mähända är detta ett förebud till pastoratärftlighetens i öfrigt afskaffande. Det vore åtminstone önskvärdt, ty en sådan utmärkt trohet mot fäderneslandet, som den 70-årige Martin Nikolai Kjerrulf visade under krigsoroligheterna år 1677, borde bättre högaktas, då han, tvingad af en dansk rytteriafdelning att lofva blifva vägvisare till den underlägsna svenska härens läger, under anmodan till sin fru att undfägna de ankomne gästerna, kastade sig upp på sin snabbaste springare och utan hatt och sadel i sporrsträck begaf sig till svenska hären på andra sidan Atraån, utan att upphinnas af danskarne, hvilka, i sinom tid ankomne till samma å, icke, såsom okunnige om lokalen, vågade begifva sig deröfver, utan återvände med beslut att söka hämnd, hvarutinnan danskarne straxt derefter, med pustors i Abild, Carisii hjelp, lyckades, då denne nattetid vägledde dem till Wessige, för att under sömnens tid gripa den gamle ärlige och trogne mannen. Han fördes direkt till Köpenhamn, gående bunden emellan tvenne ryttare en väg af åtta mil (till Helsingborg). Efter att i Danmark hafva tillbringat en tid i fängelse, tilläts honom att bo i privat hus, med vilkor att dagligen inställa sig för fångvaktaren, och till följe af den utmärkta vänskap, han förvärfvade sig, beslöt man att våga hans räddning, som till. gick på så sätt, att K. sattes i ett kar, som ofvantil AMAMAAAAAAA — —