Göteborgsposten – 21 mars 1865, sida 1

Men då han för ett ögonblick tog sina ögon från munken och vände på hufvudet, träffado hans blick Crillons bleka och allvarsamma anlete, och fastän chevaliern ej yttrade ett ord eller gjorde en rörelse af ogillande, kände Henrik III likväl blygsel öfver hvad som tilldragit sig. — Jag är en dåre, mumlade han, alla dessa drömmar och spåmän ha kommit mig att förlora hufvudet. — Jag börjar frukta det, Sire, sade Crillon torrt. Konungen svarade ej men ropade åt Mauvcpin att frigifva munken. — Det är nog! upprepade Mauvepin till soldaterna som deltagit i uppträdet, och den arme munken blef omsider qvitt sina plågoandar. Konungen, som trodde att alla sår, såväl kroppens som själens, kunde läkas med guld, kastade ut sin börs till patienten och ropade till honom: — Tag denna och aflägsna dig! Munken satte sig nu åter på vanligt sätt i sadeln. — Nå tag då! sade Mauvepin i det han framräckte den börs som konungen kastat ut. Men munken sköt den tillbaka. För andra gången lyftade han upp sitt hufvud och betraktade konungen, och hans blick glödde af ett sådant hat, att Henrik ånyo darrade och upprepade: — Oh! en sådan otäck munk! Efter att ha skjutit tillbaka den börs Mauvepin räckte honom, satte munken sin åsna i galopp och aflägsnade sig. , D . ii.