Göteborgsposten – 20 mars 1865, sida 1

skall du tillkalla en hillebardier eller achveitzare och låta grundligt genomprygla honom. — Hvem? schweitzaren? — Nej, munken. Mauvepin betraktade konungen med förvåning, och Crillon och Nancery delade denna förvåning. — Han misshagar mig i högsta grad, sade konungen. Innan Crillon af klokhet eller rättskänsla haft tid lägga sig emellan och föreställa konungen orättvisan i den befallning han gifvit, var Mauvepin redan gången. Den nye narren var elak. Det var ett nöje för honom att göra ondt. Hen steg ned för trappan, tagande fyra steg i sender, och fann i slottets stora förstuga två hillebardierer som spelade tärning, och hade omkring sig en massa åskådare, hvilka utgjordes af soldater af olika vapen. Partiet var lifvadt. Den af hillebardiererna som förlorade svor som en hedning. Den som vann drack glas på glas af ett vin som han hällde upp ur en bredvid stående kruka. Hillebardierer, schweitzare och landsknektar voro alla vid den glädtigasto sinnesstämning. — Hör på, mina barn, sade Mauvepin, som kastade en af de tre pistolerna på bordet, det är fråga om att vara er herrskaro till behag. Hela hopen utbrast i ett gapskratt, framkalladt af Mauvepins underliga utstyrsel. — Skratta icke, sade han, jag är konungens hofnarr. — Ha ha ha! lät det åter i korus. — Och verkställare af hans höga vilja.