Göteborgsposten – 20 mars 1865, sida 1

Men de två schweitzarne togo honom om lifvet och armarne och lyftade honom ur sadeln. Derefter släpade man honom, oaktadt hans rop af förfäran, ned mot flodstranden. — Skall han dränkas? frågade en schweitzare. — Nej, men mörbultas, svarade Mauvepin. — Men om man skulle doppa honom litet? — Ja doppa honom ni, men laga blott att ni ej släppa honom. Konungen satt vid fönstret och åskådade uppträdet. Han såg först huru åsnan, sedan man dragit hennes ryttare ur sadeln, förfärad skuttade sin väg och försvann ur synhåll. Derefter såg han på munken, hvilken man afklädt hans kåpa, och på hvars rygg soldaterna begagnande sina axelgehäng i stället för käppar läto nedfalla ett regn af slag. Munken skrek, gret och spjernade emot. Konungen blott skrattade. Herrar de Crillon och Nanccry stodo tysta bakom och betraktade honom med ctt slags förvåning blandad med fasa. Soldaterna, som försatts i ännu bättre lynne sedan de kommit ut i friska luften, slutade ej förrän blodet flöt från den stackars munkens skuldror. Då yttrade en schweitzaro: — Jag har hela morgonen haft lust att taga mig ett bad: nu skall jag göra det i den här munkens sällskap. Med dessa ord fattade han den skälfvande munken soch kastade honom i Seinen. — Olycklige! ropade Mauvepin, ban drunknar! (Forts)