Göteborgsposten – 18 mars 1865, sida 2

ännu ej anmält 818. Det från hr Holmström stulna täcket hade, enligt af målsegandens ombud lemnad uppgift, hängt på en vind i det hus der hr H. bodde. Dörren till denna vind stod öppen. Charlotta A. erkände att hon gått upp och tagit det der. Derefter försälde hon täcket till hustru Krans genom Charlotta Nilsson — hvilken alltid var den som uppgjorde dessa slags afsarer åt hustru Krans — för 25 öre. Hustru Krans hade sedermera afyttrat täcket till en fru Svensson för 7 rdr 50 öre. Enkefru Carlssons kragar hade likaledes blifvit stulna från en vind, der de varit upphängda till vädring. För dessa erhöll Charlotta A. ar hustru Krans 37 öre. Kragarne voro bland de suker som äterfunnos i hustru Krans hostad. De hr Jonason tillhörige malmljusstakarne stulos ur ett kök. På sammu gang bortstals ur detta kök ett paket innehållande shirting. Sannolikt har äfven detta blifvit stulet af Charlotta A., hvilken dock ihärdigt nekade härtill. Silfverskeden tog A. ur ett skåp i en tambur. För gafflarne och silfverskeden erhöll hon af hustru Krans 4 skilling. Hustru Krans och Charlotta Nilsson kunde ej förneka att de köpt tjulgodset af flickan A. Deremot nekade hustru Krans att, såsom A. uppgifvit, ha uppmanat henne att gå ut och stjäla. Hon hade väl sagt sig skola köpa af A., då denna medförde något, men ej bedt henne stjäla detsamma. Charlotta Andersson deremot påstod, att hon ofta erhållit sådana uppmaningar af hustru Krans. En gång hade Charlotta Nilsson ej velat köpa det tjufgods A. medförde, men hustru Krans sade då att det ej vore det minsta farligt köpa A:s saker. — Flera gånger har madam Krans kommit till mig om qvällarne och bedt att jag skulle gå ut och stjäla, berättade A. På polismästarens fråga om hustru Krans visat henne på några ställen der hon kunde stjäla, svarade A., att hon gjort detta i början, men ej sedan. I 23 år hade hustru K. lockat henne att stjäla, men hade sjelf aldrig varit henne följaktig på de tjufexpeditioner hon företog. Rörande de saker, hvilka voro återfunna hos hustru K., men till hvilka ej några egare anmält sig, sade sig Charlotta A. ej kunna erinra sig hvar hon tagit dem. På åklagarens begäran och för att efterforska målsegarne till en del af de stulna sakerna, uppsköts målet till fredagen d. 24 d:s. Såväl Charlotta Andersson som hustru Krans och Charlotta Nilsson införpassades till cellfängelset. Askims bäradsrätt. Vid urtima ting den 3 Februari detta år afgjordes målet angående Johan Lundberg, Bernhard Olsson och Lars Nordlund, anklagade för rån m. m. Sedan åklaga:en förklarat sig icke kunna anskaffa vidare bevisning, utan öfverlemnat målet till pröfning, uppmanades de anklagade till bekännelse, men påstodo alla att de icke hade något att tillägga till det de sist i fråga om rånet hade anfört. Derefter afsade rätten efter euskild öfverläggning utslag, af hufvudsakligt innehåll det i afseende på rånet hade förekommit: att mälsegaren under ransakuningen genast igenkänt Olsson såsom den cne rånaren och Nordlunds blå rock såsom begagnad af den andre samt slutligen äfven Nordlund såsom den andre rånaren ; att af de rånade effekterna portmonnäen blifvit funnen i Lundbergs och Olssons gemensamma bostad, der den var gömd under botten å ett Lundberg tillhörigt hattsodral, och att säcken och veden blifvit anträffade i närheten af nämnde bostad, säcken sönderskuren och blodig; att den mössa, som den ene af rånaren tappat vid rånets föröfvande, efter hvad Olsson ej kunnat förneka, tillhört honom; att Olssons uppgift om sättet och skiljaktiga föregilvanden om tiden då han förlorat mössan saknade all sannolikhet; att i Lundbergs och Olssons rum vidare fuunits en nedtill å begge ärmarne blodig skjorta samt en hvit å armarne och bröstet blodig ylletröja, hvilka persedlar, ehuru tillhöriga Lundberg, begagnats af Olsson samma qväll som rånet begicks; att Olssons uppgift det han redan på qvällen aflagt den blodiga tröjan icke ens egde sken af sanning; att å Lundbergs bord jemväl funnits en mindre täljknif med en mängd rostfläckar, såsom af intorkadt blod, å bladet; att Olsson och Lundberg qvällen förr än rånet skedde, sällskapat med hvarandra, kommit till Lundbergs hus försedde med bränvin, tagit Lundberg med sig till Carl Andersson, som bodde i ett annat rum af samma hus, och efter förtärande af bränvinet på en gång med Lundberg aflägsnat sig från Carl Anderssons rum; att alla tre derefter gifvit stridiga uppgifter angående deras sätt att tillbringa den påföljande natten, hvar och en synbarligen i afsigt att fria sig sjelf och kasta misstankarne på de andre, att alla tre tidigt på morgonen efter rånet sällskapat med hvarandra och följts åt till staden samt Lundberg och Olsson hela dagen drifvit sysslolösa tillsammans; att Lundberg samma dag gjort inköp af läder och Olsson betalt en mindre skuld; samt att Lundberg samma dag köpt krut och både han och Olsson vid häktandet varit försedde med skjutvapen, som voro skarpladdade och lätt åtkomliga från deras sofplatser. På grund af dessa omständigheter förklarades sådan bevisning icke hafva förebringats emot Lundberg, att han kunde för delaktighet i sjelfva rånet fällas till saken; hvaremot Bernhard Olsson och LarNordlund ansägos vara med mera än hulft skäl besvärade att hafva föröfvat åtalade rånet, hvadan saken hvad dem angick lemnats till framtiden, då den kunde uppenbar varda (eller såsom allmogen kallar det: deaställdes under Guds dom.) Deremot blef Lundberg för erkänd stöld af klädespersedlar ull värde af 42 rdr samt för innehafvande af den från Nils Persson rånade portmonnäen, om hvars olofliga atkomst Lundberg genom sättet för dess fördöljande visat sig hafva haft vetskap, dömd att stå tjufsrätt, hållas till straffarbete i 2 år och vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig. Bernhard Olsson dömdes för erkänd delaktighet i hemgång hos Anders Andersson i Hästebäck till 4 månaders fängelse. Målet underställdes slutligen kongl. Göta Hofätt i hvad det rörde Lundberg. Efter utslagets uppläsande voro de tilltalade som det syntes rätt belåtna, hvilket dock något förändrades när åklagaren anmälde sig vilja anföra hesvär och de häktade återförpassades till cellfangelset, för att qvarblifva der, tills utslaget vunnit laga kraft eller Hofrätten derom annorlunda förordnat. Samma dag förehades äfven ransakningen ang. för mordbrand häktade Gustaf Larsson från Hallen, hvilket mål afgjordes genom utslag d. 24 sistl. Februari. IUufvudsakligen på grund af de omständigheter, som i sista referatet angående målet blifvit omnämnda, och då den häktade icke kunde förmås att erkänna sitt brott, blef äfven denna sak lemnad åt framtiden, då den kunde blifva uppenbar. — k