Göteborgsposten – 18 mars 1865, sida 1

: Veckokrönika. värminnen från Upsala. — Mars sådan den bör vara och följderna deraf. — Angbåtsbelälhafvare, starar, snödroppar och påskliljor, vårens budbärare. — Stiltje inom operans verld. — Allestädesnärvaro hos musikaliska celebriteter. — Hvem kommer härnäst? — Den andra Orkesterkonserten. — Reflexioner med anledning af sodavautensagitationer vid Fyris. — Hvad det kostar att spela gentil. — Femlon öre, framtidsförhoppning. — Gustaf Adolfs torg, sjöstycke, af en insändare. — Minnesruna. våren är kommen, på sina kransar ängarne binda, himlen är blå, Dahlgrens och Kaptelmanns triska och målande värhymn, är ett stående nummer på programmet tör Upsala-studentsängen å Valborgsmesso-aftonen, den siste April. Men tyvärr har det ofta passerat, att de jublande, ungdomstriska tonerna alldeles icke harmonierat med för handen varande temperaturförhällanden. Det har till och med händt, att man den siste April haft ett briljant slädföre i den goda lärdomsstaden och att det enda som påmint om våren, varit de hvita hufvudbonaderna, hvilka dock icke haft mössmakaren utan snöguden att tacka för sin hvitmening. Vi, som i jemförelse med dem som bygga och bo på Upsalaslätten, torde kunna ha rättighet att titulera oss för sydländningar, till och med vi ha sedan åratal fått vänja oss vid att räkna AImanackans vårmånad Mars såsom med hull och hår tillhörig ovädersoch vinterpartiet inom det fyrkammarsystem som, benämnes Årstider. Som sagdt, sedan åratal har man med en beundransvärd resignation gått med röd nästipp och våta fötter hela Mars månad i ända och först bortåt medio at April har man vågat tänka på att tå se sörsta skymten af den tjusande våren. Men si, i år börjar det se ut som om Almanackan skulle få rätt, åtminstone till hältten, h. e. sista hälften at värmånaden. Visserligen ha vi ännu skarpa nattfroster, hvilka göra vägarne till och ifrån de på samhällets höjder boende, särdeles tidigt på morgonqvistarne, i ordets allraegentligaste bemärkelse halsbrytande, men fram på dagen framtittar den allra som älskligaste vårsol, tinar upp isen och förvandlar dem at våra gator som sakna trottoarer till sannskyldiga kloaker samt gör en del af menniskobarnens middagspromenader till ett högst upplyftande skådespel. Damerna vandra till sina sömmerskor och modister, herrarne till sina tailleurer och herr-ekipörer, ty en törstulen blick in i garderoben har ledt till den lodsamma, men oundvikliga upptäckten, att senaste värhabiten alldeles icke kan exponeras för den klart skinande, alla skrynklor och fläckar på det oförsvarligaste förrådande vårsolen. På Lindholmens vart hamras, strykes och målas, de gistfriaste och toujouraste at alla flyttfåglar, sjökaptenerna, ha redan flugit ur sina vinterqvarter och anländt i massa för att se om den kära skutan, innan hon ånyo skall gunga på böljan blå, och törelöparne till de större ängbåtarne, de små ångsluparne, kila redan gladt och muntert mellan staden och Lindholmen. Starar ha varit synliga på Mosaiska kyrkogården i stadens närhet och häromdagen visade man oss ett exemplar af Galanthus nivalis, Snödroppen, hvilken vi dock misstänka tillhört klassen: Blommor i dritbänk. Det skulle derföre måhända icke vara alltför förmätet att hoppas, det påskliljorna icke skola behöfva att väntas på till Pingst,