Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 1

ln adelsman, hvars kläder voro öfverhöljda af dam, blef straxt derefter införd. Henrik igenkände en af sin bror, hertigens af Anjou officerare. Man kallade honom herr de Nancery, och han hade fordom varit enkedrottning Catharinas gunstling. — Ah! det är du, Nancery, sade konungen. IIvarifrån kommer du, min vän? — Från OChateau-Thierry, Sire. — Det är min bror Frans som skickat dig? — Ack, Sire, sade herr de Nancery, jag fruktar att jag är den siste budbäraren från hans konglig höghet. — Hvad menar du? — Hertigen är döende. — Denne man har då sagt sannt! utropade Henrik III med en blick på den maskerade, hvilken ställt vasen tillbaka på en gucridon och blygsamt höll sig på afstånd. — Du säger sålunda att min bror är döende? — Ja, Sire. Han har uppdragit åt mig att bedja ers majestät komma och mottaga hans sista andetag. — Min bärstol! Hästar! befallde konungen. I detta ögonblick fattade mannen med masken ånyo vasen och höll den ännu en gång mot solen, hvarefter han långsamt och högtidligt yttrade: — körs majestät kan inställa denna resa, ty ers majestät skulle komma för sent. — För sent! utropade Henrik III, för sent! — Ja, sade den maskerade mannen, fursten är i detta ögonblick död.