Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 1

ena staden efter den andra, äro de dock af ingen nytta tör honom sedan de väl blifvit tagna. Han erfar just denna svårighet, hvilken man alltid förutspått. Han stannade knappt en timma i Columbia, väl vetande utt stadens ockupation ej skulle göra honom någon nytta. Han skyndade på, förfoljande Beauregard, och man får framdeles se hvart denne general skall leda honom. Men under tiden skola dessa eröfringar, så vidt de ej skrämma Södern till underkastelse — hvartill ingen utsigt finnes — föga bidraga till att få slut på kriget, churu de kunna förändra dess utseende och karakter. Sherman har genomtågat Georgien som en eröfrare, men innevånarne i denna stat ha ej återvändt till unionen och ej heller ha unionisterna besatt densamma. Dertill är icke ens Sherman tillräckligt stark. ÅÄtven om han blott lemnat små garnisoner i de olika städer han genomtägat, skulle han nu varit utan en armå. Presidenten Davis yttrade en gång, att om också Richmond blefve taget skulle hriget kunna uppehållas i 20 år ensamt i Virginien, och sanningen af detta påstående blir kanske snart prörvad. Man berättar tillochmed nu att Richmonds utrymmande påtänkes och att general Lee skall förflytta sist kommando till Lynchburg. Man föreställer sig att Sherman slutligen skall kunna förena sig med Grant och att båda armcerna skola förenas till en; men om Lee likaledes tår Beauregard till förstärkning, är det möjligt att hans militäriska snille ändock ger honom öfvertaget. Han är sjelf förtrostanstull och hans upphöjande till ötverbefälhatvare försäkrar hans landsmän om att få fullt gagn at hans öfverlägsna förmåga. Men Norden har å andra sidan i Grant och Sherman funnit tvenne generaler at helt olika pregel med dem, åt hvilka dess armö6er förut varit anförtrodda. Sherman är företagsam och klok samt har hittills haft framgång; Grant har väl saknat detta, men han har härdnackadt vägrat erkänna sitt nederlag och har bevisat värdet af sin ihärdighet. De nästa operationerna af detta händelserika krig skola motses med ew spännande intresse. De kontedererades hamnar äro förlorade, men förlusten vuar förutsedd och garnisonerna äro räddade. Lee och Beauregard stå i spetsen för ordnade armcer och andan inom Södern har snarare höjt sig än blifvit nedtryckt af de sista olyckorna. Men en nordstatsarm kan nu efter behag marschera öfverallt i sydstaterna, och dessas känslor vid ett sådant förhållande äro mycket vigtiga. Nordstaterna ha återvunnit sitt militära anseende, men om Södern ändock beslutar att uthärda till slutet, ha de förra blow tagit ett ringa steg mot krigets atgörande. Emellertid må här tilläggas, avt militära kritici i Newyork frukta det en förening mellan Lec och Beauregards trupper skall ega rum innan en sådan emellan Shermans och Grants armcer törsiggåätt och att Shermans armå är i ötverhängande fara att bli plötsligt anfallen och nedgjord at Söderns förenade kratter. Huruvida denna fruktan eger någon grund är emellertid hvad den närmaste framtiden skall utvisa. — A