Göteborgsposten – 17 mars 1865, sida 1

— 220121ko vv vvizsr — -— ———— — Moskwa af densamma, och att siendens ancomst utgjorde signalen till dess förstörelse. 3ex tusen balar bomull och tvenne pansarvåtar förstördes, på det att de icke skulle alla i fiendens händer, arsenalerna, innehålande stora qvantiteter vapen och ammunition, örråderna för krigshären, jernvägens bryggor, skeppen på vartfven och fulla tvätredjedelar at len en gång sköna och blomstrande staden ågo i aska. Den ötriga delen af staden, hvilken vette t hafvet, hade under de sista sex eller åtta månaderna blifvit så skadad af de belägrandes kulor och bomber, att den i sjelfva verket var obeboclig. lndast den sattigaste delen af befolkningen, hufvudsakligen negrer, hade stannat qvar. Alla öfriga hade aflägsnat sig, utan tvivel medförande ett hämndens sinnelag, hvilket skall blossa upp i nya, ännu vildare strider. Då nyheterna om Charlestons utrymmande först borjade sprida sig i New-York, sjönk premiet på guld från 202 till 196!(,, men priset steg åter småningom till 199!,, enär alffärsmännen började finna det en stolt fiendes utrymmande ar sin stad, under de förfärliga omständigheter som åtföljde det, betydde icke fred eller underhandling, utan ett oböjligt krig utan pardon. Genom de sista tilldragelserna under kriget, Uharlestons utrymmande, eröfringen af Atlanta, Savannah o. 8. v., har emellertid detsamma inträdt i en phas, hvilken man till en början trodde skola följa på den första kampanjen. Nordstaterna ha eröfrat sydstaternas hamnar och säsom det synes vunnit öfvertaget till lands, undantagandes på ett ställe. Sydstaterna ha förlorat fördelen af sin kontrabandshandel med blokadbrytarne, men de ha på samma gäng blifvit betriade fträn svärigheten att hålla garnisoner i sjöfästningarne och ha dragit sig tillbaka till det inre af sina ofantliga territorier, der de kunna förbereda sig att med förminskade men koncentrorade krafter möta sina motståndares nästa operationer, Striden har dock ännu ej antagit karakteren af ett guerillakrig. Det är ännu fördt af reguliera armeer under vetenskapligt bildade generaler; och den bästa armöen samt störste generalen tillhör Södern. Några tå månader skola utan tvifvel lära oss hvad man har att vänta af Shermans strategi och Beauregards samt Lees snarare påtvingade än frivilligt beslutade taktik. Att nordstaterna hunnit till denna punkt, derföre ha de att tacka den fördel som Sherman vunnit öfver den arme, som specielt blisvit ställd emot honom. Under de sista tvenne åren har kriget hufvudsakligen blitvit fördt af tvenne stora armeer på hvardera sidan. Virginia-arm6erna, resp. under Lee och Grant, stridde om besittningen at Richmond. Tennessee-armöberna, såsom de kallades, under Johnston och Sherman, bestridde hvarandra herradömet i sydvest. I Virginien behöllo de konfedererade samma öfverlägsenhet som utmärkt de föregående kampanjerna i denna stat och tillbakaslogo sina motståndares antall i en serie blodiga säktningar. Men ehuru Grant icke kunde taga Richmond, så kunde han icke heller dritvas derifrån, och han var så tillvida lyckligare än sina föregångare, som han bibehöll fast fot i virginiska marken. I stället för att draga tillbaka sina armåer och lyckönska sina landsmän till deras såkerhet, såsom tidigare generaler gjort, bibehöll han sin terräng med oöfvervinnerlig härdnacken het, angrep oupphörligt och så snart någon lotvande utsigt yppade sig de konfodererades linier samt höll sålunda Söderns bäste genoral i schack. Ehuru han sjelf ej hade någon framgång, så var det han som gjorde att Sherman fick det. Lee och hans arme voro neutraliserade af Grants seghet, och Sherman,