Göteborgsposten – 16 mars 1865, sida 2

Article Image
Presterlig tjenst i England. Pastorn vid svenska församlingen i London, F. Grafström, tillkännagifver, att svensk prestman, som skulle vilja ätaga sig att, mot ett arvode af ett hundrade femtio st. i ett för allt, under 6 månader af innev. år, räknadt från nästinst. Maj, hålla gulstjenster för sjömän och med annan religiös omvårdnad dem tillhandagå, på sätt och i de Storbritanniens och Irland sjöstäder, som af svenska församlingens i London kyrkoråd skall honom närmare delgifvas, eger att till samma kyrkoråd insända ansökan dertill jemte för sagde ändamål rekommenderande styrkte uppgifter. Nytt ångbåt-företag. Etter hållet allmänt möte i Wisby har en dervid utsedd komitå af handlande i staden utfärdat inbjudning till aktieteckning i ett bolag för byggande af en ångbåt som skulle underhålla trafik emellan Wisby och Stockholm. Aktiernas antal bestämdes till 1,500 och deras belopp till 100 rdr. Protektionistpetitioner ha i Måndags blifvit inlemnade till finansdepartementet från 562 personer, mest från Stockholms län, Westmanland, Småland, Westergötland och Blekinge. Nordsjökanalen. Det för preussiska ministeriets räkning af byggnadsrådet Lange utarbetade förslaget om en kanal mellan Eckernförde och Elbe anslår utgifterna för denna anläggning till c:a 28 millioner thaler. stor eldsväda i Konstantinopel. Den rysligaste olycka som på många år hemsökt Konstantinopel inträffade d. 20 sistl. Februari. Kort efter kl. 11 på aftonen bröt nemligen en eldsvåda ut i det romerskt-katolska benediktinerklostret derstädes, och trots den fullkomligt stilla luften spred sig elden från rum till rum samt vidare till den med trähus tätt bebyggda delen af staden rundtomkring klostermuren. Eldsvädan blef snart allmänt känd och icke mycket mer än en halftimma hade förflutit innan nära ett dussin sprutor jemte en betydlig styrka toloum bajees (sprutmanskap), polisbetjening och ett kompaui marin soldater voro på stället. De utländska krigsskeppen i hamnen sände dessutom hvar sin spruta till stället, men den nästan fullkomliga bristen på vatten gjorde det omöjligt att släcka den sig utbredande elden, hvilken bokstafligen slickade bort hus efter hus, tills den slutligen stannade å ena sidan vid en armenisk kyrka af sten och på den andra vid ett ställe der man för att hejda densamma rifvit ned en hop trärucklen. Dessförinnan hade likväl en förfärlig olycka inträffat. Sextio brandkarlar hade med fyra sprutor placerat sig i ett hörn bredvid ytterväggen af en hög stenbyggnad, som hörde till klostret der elden bröt ut. De ansågo sig derstädes af muren skyddade för de innanför rasande lågorna och stodo väl till för att spruta på träbyggnaderna å motsatta sidan af gatan. Den skenbara säkerheten på denna plats hade dessutom samlat dit en stor mängd polisbetjenter och åskådare. Plötsligt och utan att något varnande ljud hördes, störtade tvenne af nämnde byggnads murar utåt, bokstafligen begrafvande den till döden hemfallna menniskohopen utanför. Icke en enda af alla dem som stått i den olycksbringande murens skugga undgick döden. Nästan samtidigt föll en annan at det höga stenhusets murar åt ett annat håll och krossade dervid ett mindre trähus, i hvilket innevånarne voro sysselsatta med att rädda sina tillhörigheter. Det säges att åtta personer genom denna senare olyckshändelse dödades. För ett ögonblick förlamade denna förfärliga olycka alla ansträngningar att släcka elden, och då man fruktade att den fjerde, ännu qvarstående muren äfven skulle gifva vika, gjordes inga försök att nå de stympade och döende, hvilka ruinerna af de öfriga murarne blott till en del gömt undan. Man hade det hjertslitande skådespelet att se många at dessa olyckliga göra fåfänga försök att befria sig från denna massa af tegel och trä, som till hälften öfverhöjde dem, tills de småningom afstodo från den såsänga kampen i den mån som qväfning eller andra dödsorsaker gjorde sitt verk. — Först sedan elden förtärt allt hvad som kunde förtäras slutade elden kl. 7 på morgonen. Fyrtiotvå hus voro då nedbrunna. Till all lycka var vinden fullkomligt stilla, ty elsjest hade ödeläggelsen blitvit ojemförligt mycket större. Förfärlig var den i alla sall, ty mer än 100 personer anses ha omkommit. Bland dessa är äfven Ibrahim Bey, chefen för polisen i Galatha.

16 mars 1865, sida 2

Thumbnail