Göteborgsposten – 15 mars 1865, sida 3

IIvarjehanda. Miss Burkel som violinvirtuos. Om ett äfven här i Göteborg bekant konstnärstrios afsked från Gefle berättar Gefle-Posten för d. 11 d:s följande: Miss Burkel, den omtyckta sångerskan, har nu, som vi hoppas för alltid, slutat art härstädes traktera den musikälskande allmänheten med sina näktergalstoner. Säsom piece de resistance täcktes den utmärkta konstnärinnan sista aftonen föredraga ett solonummer för — violin, med den oväntade effekt, att instrumentet, som med verve och sydländsk glöd slogs i pianot, krossades. Sjelfva Ole Bull skulle väl halva häpnat öfver ett så kraftfullt föredrag, men det gjorde deremot icke den älskvärda missens förklarade riddare, don Schytte, hvilken, katastrofen och en i enrum erhällen grundligare extra sörplägning onktadt, visade den i så kritiska ögonblick sällsynta själsnärvaron att leende förklara åhörarne att tillställningen var — parterna emellan förut öfverenskommen, och att hvar och en utan vidare reflexioner kunde gå hem och lägga sig — i hvilken något oväntade förklaring den firade sångerskan sjelf, på roddarmadamernas sirliga och eleganta språk och med högt utvecklad grace, på det lifligaste instämde. Skuddande stoftet af fötterna, lomnade det harmonierande paret — och i hack och häl efter dem den beskedligaste bland de beskedliga, pianisten, vår otacksamma stad, och reste till Falun. Också en björnhistoria. Hvem kände ej gubben Wassberg i Smedjebacken! — Han var eljest vida beryktad och allmänt omtyckt för sina många historier: Se här en af dem: Uti Grangärdes socken i Vesterbergslagen fanns fordom en stångjernssmedja kallad Grängeskogs smedja, emedan den var belägen i skogen vid ett vattendr. g. Den begagnades blott vårtiden, då tillräckligt vatten fanns, men stod under sommaren obegagnad. Boskapen från byarne i grannskapet betade deromkring och hade för vana att ingå i smedjan, hvars port öppnades inåt men igenföll sedan af sig sjelf. En dag infann sig en björn och eltersatte en ko, som i förskräckelsen tog sin tillflykt till smedjun med nalle så tätt efter sig, att äfven han inkom. Förbluffad att se sig innestängd, sedan porten igenfallit, förgäter björnen att anfalla kon och börjar i stället se sig om huru han skulle komma ut