Göteborgsposten – 14 mars 1865, sida 3

llvarj ehanda. Nytt slags stockeld. En bresskrisvare i Sundsvalls-Fosten berättar om följande nya invention: Ett stycke pa sidan om planen, der vi slagit upp våra bopålar, hade arbetsfolket åt sig tillredt sin lägerplats omkring en nying, ett slags stockeld, hvilken är så egen i sitt slag och så ändamålsenlig, att jag med några ord skall serskildt omnämna densamma. Uppkommen af en bonde vid namn Mathis, men som för sin lättja och maklighet var känd under namnet LateMathis och som icke orkade hugga sönder ved eller släpa tillhopa ris till en vanlig eld, har detta slags värmomedel befunnits så lämpligt, att en Ånying numera alltid iordningställes då timmerhuggarne skola värma sig eller ligga öfver natten i skogen, och till och med om vintern värmer denna slags eld till den grad, att de flesta timmerhuggare och flottkarlar föredraga att ligga ute invid en nying framför att ligga inne i ett dragigt rum. Som jag starkt funderar på att taga något slags patent på den såsom den tjenligaste bivouak-eld för trupp ,som ännu uppfunnits, så är jag litet jaloux om konsten och skall derföre här endast göra en helt knapphändig beskrifning på denna stockeld, hvilken dessutom, för att riktigt förstås, tarsvar ritning eller annan serskild praktisk anvisning. sMan tager, sade, icke Cajsa Warg, utan Late-Mathis, man tager en stock, lägger den med bäda ändar on half aln öfver marken, antingen på tvenne stenar eller på tvenne vid ändarne nedslagna pålar. Uppå denna stock lägges återigen en annan, men med nödigt mellanrum, hvarföre man emellan de båda stockarne applicerar tvenne tvärträn af ungefär summa storlek som ett yxskaft. Emellan dessa, som läggas nära stockarnes ändpunkter, lägges fullt af små törestickor, hvilka antändas och nu har man en jemn eld, en slags rampe, som brinner hela natten och hvarifrån värmen fördelar sig och sprides utåt, mycket jemnare än från en vanlig, på sjelfva marken anbragt eldbrasa. För att hålla qvar de båda stockarne i samma läge, lägges ytterligare en tredje stock tvärsöfver de bada första, i lutande ställning, så att dess ena ända stödjer sig mot marken och den andra trycker på den ösversta af de tvenne på hvarandra lagda stockarne. Nu lägga arbetarne sig vinkelrätt emot stockarne, med fötterna åt dem, och kunna för öfrigt från den sålunda en half aln öfver marken brinnande elden erhalla värme till hvilken del af kroppen de behaga, under det att, då de ligga omkring en vanlig stockeld, det är dödligt hett om fötter och nedra delen af benen, men kallt om ryggen och öfriga delar af kroppen. Om man tager tvenne långa stockar eller qvistade trän, kunna ända till 30, 40 å 50 man ligga på hvarje sida och således 60 till 109 man hafva godt af en sadan nying. För en eller färre personer tagas blota helt korta stockar eller kubbar. Minchausiad. I den engelska tidskriften Nautical Magazine för Januari 1865 läses följande historia, hvilken, med all aktning för den vetenskapliga journalen i öfrigt, dock starkt påminner om den hädangängne baronen von Mänchausens djerfva fantasi. Historien lyder sålunda: Kapten Sissun, som nyligen återvändt hem från en hvalfiskfångst, har varit vittne till följande märkliga händelse. På hemresan blef hans besättning hemsökt af en elakartad feber. Skepbstimmermannen, hvars son äfven fanns ombord, var ett af de första oftren. Hans kamrater surrade liket i en hängmatta, fästade en slipsten vid fötterna, läste en bön öfver den döda kroppen och kastade den i hafvet. Den aflidnes lilla son, som var alldeles utom sig af sorg öfver förlusten af sin beskyddare, sprang en vacker dag öfverbord och försvann i vågorna. Påföljande dagen observerades en haj i fartygets kölvatten. Vi fastbundo vid en lina en krok, kastade den öfverbord och hade snart den stora fägnaden att fånga odjuret, som man med tillhjelp af spelet fick halad ombord. Det blef snart dödadt, men medan det låg i dödskampen hörde man inifrån detsamma ett förunderligt bullrande ljud Medelst en yxa banade man sig snart väg i den döda fisken och — man kan föreställa sig hvilken gränslös förvåning som grep de omkringstående då de uppdagade att den glupska fisken hade slukat både timmermannen, haus son och slipstenen. Timmermannen som aldrig varit död utan endast legat i dvala, hade rest upp slipstenen i fiskens mage och under det han lät den lille vrida omkring denna var han i full fart med att slipa sin kuif för att dermed skära 5 ut ur djuret. Julius Caesars historia af Napoleon I. Dagens förnämsta litterära nyhet, som t. o. m. hotar att öfverflygla intresset för politiken, är kejsar Napoleon III:s Juhus Cesars historia. Det kan derföre ej vara utan sitt intresse att påminna om, att äfven Napoleon I skrifvit en historia öfver Julius Cesar. Under sin fångenskap på S:t Helena dikterade neml. Napoleon för sin vän Marchand en lefvernesbeskrifning öfver den store romaren. Efter kejsarens död befanns manuskriptet i marskalk Bertrands händer. — En öfversättning af denna Napoleon I:s historia öfver Ciesar utkommer nu i tysk öfversättning af Karl Barth Trichinerna. I Berlin har hos en af stadens distriktsläkare upprättats en byrå för mikroskopiskt undersökande af svinkött som är misstänkt innehålla trichiner. På denna undersökningsbyra ha hittills företagits omkring 320 undersökningar af misstänkt fläsk, men ej en enda gång har det blifvit konstateradt, att det verkligen funnits trichiner i svinköttet. Om än blott en ringa del af de svin, som årligen slaktas i Berlin (c:a 133,000) har kunnat undersökas (ungef. 1 på 400), så är likväl ofvanstäende resultat mycket lugnande, alldenstund det bevisar att trichinsjukdomen på det hela taget ytterst sällan förekom