Göteborgsposten – 14 mars 1865, sida 1

XII. Vid en af Nåraes stadsportar låg på denna tid ett vackert hvitt hus, omgifvet af träd och utanför hvars fönster utbredde sig en yppig vingård Det var en vacker januariafton. Solen sänkte sig mellan purpurfärgade skyar ned bakom horisonten. Luften var mild såsom om våren, snöklockorna blommade och gräsmattan började antaga en späd grönska. En ung flicka och en kavaljer om tjugo eller tjugotvå år promenerade arm i arm på terrassen utanför det hvita huset. Denne kavaljer var ännu resklädd, och dammet som betäckte honom tillkännagaf att han tillryggalagt en lång vig. Han talade med snabbhet, och den unga flickan, till hälften småleende, lyssnade på honom med uppmärksamhet. — Min älskade Raoul, sade hon slutligen, om ni förklarade er långsammare, skulle jag kanhända bättre förstå er. — Bista Nancy, svarade Raoul, ty det var han, förlåt mig, men jag har så många saker att a er! — Nåvil! låtom oss då gå i ordning med sakerna: konungen af Navarra återkommer då? — Jag har blott några minuters försprång för honom. — Och Noö? och Lahire? ... — Noö och Lahire äro med honom. — Och vinbåten? — Har som jag redan sagt er lidit skeppsbrott, men guldet är räddadt. — Det är just der som er berättelse blir oredig.