Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 2

IUm)OInAaTIIOKenn, Här OCKSA vYVäarit Ulsalt 101 avtl arunkna vid ett tillfälle då hon och mjölnar Thorkels lilla dotter, båda jemnäriga och båda händelsevis mycket lika hvarandra, fallit i qvarndammen. Mjölnaren lyckas likväl rädda Marianne, men hans egen dotter omkommer. Så tror åtminstone hela verlden: baronen sjelf, kammarjunkaren onkel Jacques v. Urne, och baron v. Hohen, hvilka alla, den sednare i egenskap af Mariannes tillämnade man, älska och beundra den sköna, lifliga och nyckfulla damen icke minst derföre att hon är af ren, fullblodig adelsrace, som hennes yttre så tydligt bevisar. Mjölnaren Thorkel och fröken Beata Lilje. baronens syster, veta likväl annat, och i tredje akten återtar Mjölnaren Marianne såsom sin dotter, då den tid är förbi under hvilken han edligt lofvat fröken Beata att icke för den olyckliga fadren yppa förhållandet. Fästmannen förklarar sin förbindelse med Marianne bruten och i fjerde akten är hon förvandlad till en simpel mjölnardotter, som bemödar sig att på bästa sätt uppfylla sina nya pligter och glömma sin förra samhällsställning. En ung sjöman Owe, som under hennes verkliga frökentid visat nog mod att rädda henne från en ilsken tjur och nog djerfhet att derföre fordra en kyss i belöning, har af kärlek till henne tagit tjenst såsom mjölnardräng i qvarnen. Folket, både af den s. k. bättre och sämre klassen pinar Marianne med sin nyfikenhet, för att få se huru mjölnarfröken tar sig ut under så förändrade förhållanden. Onkel Jacques, trots sin narraktiga adelshögfärd, är henne dock en trofast vän, och han jemte mjölnardrängen, skyddar henne mot den påflugna näsvisheten. Upplösningen blir att baron Lilje, som så oförmodadt förlorat en innerligt älskad dotter, återfinner sin son, som han trott drunknad, i sjömannen Owe, och då Marianne småningom börjat att dela dennes kärlek till henne, bli de ett äkta par, hvarigenom baronen ännu en gång får glädjen att kalla henne sin dotter. Fastän baronen icke en gång nu vill medge att hans gamla vän och motståndare doktor Kant, hvars skarpa sarkasmer oupphörligt gisslat den förres aristokrathögmod, har rätt, synes dock af hans handlingar att han inom sig förändrat opinion. Bland bipersonerna märkas brukpatron Ollon med fru och dotter såsom representanter för den mest krassa penningdryghet i kontrast mot baron Liljes aristokrathögmod. Den inre handlingen i stycket, de motiver, som med tillhjelp af de yttre mekaniska händelserna framföra skådespelet till sin slutpunkt, äro baserade på ohållbarheten af begreppet om bördens företräden och på det otillförlitliga i hvad vi kalla blodets röst. Det är således ett tendensstycke, förf. här till en väsendtlig del afsett att framställa; men oberäknadt att striden mellan börd och bildning numera borde anses utkämpad, har han dervid tagit de yttre tillfälligheterna väl mycket i anspråk för att verka på öfvertygelsens väg, och doktor Kants repliker äro mer skarpa än bevisande. Om vi derföre icke anse förf. fullt lycklig i skådespelets mera på en viss tendens beräknade delar, liksom vi önskade borttaget åtskilligt ur konversationen, sågom hvarken behöfligt eller roande, erkänna vi å andra sidan med nöje att dialogen oftast är ledig och spirituel, att förf. i flera scener varmt och vackert skildrar menniskohjertat och att intrycket af det hela qvarlemnar ett angenämt minne. Mjolnarfrökens roll utfördes af fru Hwasser på ett särdeles förtjenstfullt sätt; särskildt vilja vi nämna hennes lifliga och väl pointerade framställning af händelsen med den ilskna tjuren. Hr Broman gaf Mjölnaren Thorkels roll, den kanske bäst tecknade karakteren i stycket, med genomförd konseqvens och illusorisk naturtrohet. Hr Kinmansson, den unge sjömannen Owe, hade här fått sig en af de roller, hvaruti man alltid sett honom med nöje. Hr Almlöf representerade aristokraten, med sin bördsstolthet och sitt ädla hjerta, på ett i alla afseenden tillfredsställande sätt. Hr Dahlqvist gaf doktor Kants roll utan öfverdrift, men med behörigt eftertryck åt replikerna. Hr Jolin såsom kammarjunkaren v. Urne hade egentligen två karakterer att framställa, först en öfvervägande narraktig, och sedan i 4:de akten en mera aktningsbjudande; om han lyckades bättre i det förra afseendet, så väckte han dock mera intresse i det senare. Skalden A. Munchs helsotillstånd är, berättar A.-B., efter omständigheterna någorlunda godt; den högra öfverarmen är dock afbruten. Hr M. vårdas fortfarande i Karlstad. Dödsfall. Från Helsingborg skrifves: Gresvinnan Maria Sophia Barck, född BeckFriis, enka efter hofmarskalken Nils Anton Barck, afled d. 8 d:s 73 år gammal å sin egendom Wikingsberg, inom stadens område. Den aflidna var känd för sitt goda hufvud och hjerta, mycken verksamhet och smak, hvarom åtskilliga företag och anläggningar i provinsen bära vittnesbörd. Hennes humana och folkvänliga skaplynne samt öfriga goda egenskaper skola åt henne bevara ett vackert minne bland stora kretsar af stadens och provinsens invånare. Major Elis Furuhjelm, som efter afskedstagande från 2:dra gardet, sistl. höst återflyttade till hembygden i Finland, afled förliden julafton å fädernegodset, Hongola sätesgård i Urdiala socken af Tavastehus län. Den aflidne var i lifstiden välgörande mot fattige, för öfrigt stilla och obemärkt. Helsingborgs skarpskytte-musikkår har under förra veckan gifvit 3 musikaliskt dramatiska soirer, som varit talrikt besökta. Medaljer. Gravösen fru Lea Ahlborn är f. n. sysselsatt med utförandet af medaljer, som komma att utdelas vid landtbruksmötet i Malmö nästk. sommar.