Göteborgsposten – 13 mars 1865, sida 2

— Innan vi försöka komma ut härifrån, så låtom oss samtala litet, min vän. — Samtala! utbrast Gaston förvånad. — Är ni först och främst riktigt säker på att ej ha brutit någon af era lemmar? — Jag känner en stark smärta i denhär armen. — Rör då den! Gaston sträckte ut armen och drog den åter tillbaka. — Bravo! och benen? frågade Raoul. Gaston som rest sig tog några steg. — Mycket bra! Låtom oss nu samtala. — Om hvad skola vi då tala? — Om en mängd saker, sade Raoul. Först är det klart för mig, att om vi båda äro här, så är det ingalunda ett verk af slumpen. — Jag tror det lika litet, sade Gaston. — Och de som låtit oss falla ned i denna afgrund, hade intresse af att göra sig af med oss. — Oh! den nedriga! mumlade Gaston, som ändtligen såg hertiginnans af Montpensier handlingssätt i sitt rätta ljus. — Om hvem talar ni då, min bäste vän? frågade Raoul i en ton af låtsad enfald. — Om hertiginnan. Helt visst är det hon som gifvit sina befallningar till stiftsdomaren. — Jojo men! sade Raoul, det är klart som dagen. Men det är någonting som jag finner mindre klart, min vän. — Hvad då? — Huru har ni burit er åt för att uppnå slottet? — Genom att simma,