Göteborgsposten – 11 mars 1865, sida 2

att ha dödat sin mormor, enkefru Brita Kristina Karth, född Wanselius: Cronhjelm fick först närmare redogöra för såväl sitt lefuadslopp som hvad han kunde ha sig om sin mormoder och sina föräldrar bekant, äfvensom om motiverna till det begångna brottet, huru vid dess begående tillgick samt hvad han derefter företog sig. Angående mormodrens lefnad kände han icke särdeles mycket. Det uppgafs att honisin ungdom skulle ha varit dansös vid teatern, men detta tycktes Cronhjelm icke så noga ha reda på. Deremot hade han hört att hon varit i öfverståthållurebuset hos öfverståthållaren Cederström; att hennes man varit kryddkramhandlare; att hon vid sitt giftermål erhållit 4,500 rdr bko (al hvem nämndes ej), om hvilka dock paktum upprättats; att hon och mannen lefvat i ett olyc ligt äktenskap, hvarföre de skiljts i säng och säte år 1838; att mormodren kort derefter reste med sin dotter, Cronhjelms mor, till Paris, der dottern stått i sådant lörhallande till en förnäm fransman, att nu anklagade Cronhjelm blof frukten deraf; vid 2 eller 3 års ålder hade han med mormodren ankommit hit till Stockholm, dit några år derefter äfven hans mor anländt, efter att ditulls ha varit hans fader söljaktig bland annat tll Petersburg. Mormodren, som han sade ha varit mycket intrigant, hade sedermera uppspanat att i Stockholm fanus en afsigkommen grefve Cronhjelm, och med denne gjorde hon nu upp att han emot erhållande af ofvannämuda summa, 4,500 rdr bko, skulle träda i gifte med dottern och vid vigseln erkänna sig såsom fur till hennes son, al t af den fåfänga anledningen att få dottern till grefvinna och åt gossen ett namn. Den nämnde grefve Cronhjelm, hvars fornamn var Axel Fredric och som varit underofficer vid Nerikes regemente, men genom ett liderligt lefverne måst taga alsked derifrån, ingick på förslaget. De sälunda hopkopplade makarne reste kort efter giltermålel till Paris och tillbringade der viutern; men deras äktenskap var lika olyckligt som gummans hade varit, och efter återkomsten till säderneslandet lefde de icke mera tillsammans, utan intogs den äldre Cronbjelm slutligen på Sodra arbetsinrättningen, der han dag 1850 i Maj; hans hustru, den tilltalades moder, aflod år 1853, äfvenledes i Stockholm. Den första och snart sagdt enda befattning den föregifna sadren tog om denne sin son var att han följde bonom till Ullgrenska skolan. IIan upplostrades föröfrigt af sin moder, och efter hennes dod af mormodren, som ärligen hade 1,000 banko ifrån Frankrike; så länge modren lefde utgjorde anslaget 2,000 rdr samma mynt pr år. Denua summa utbetalades fortfarande oaktadt den verklige sadern redan uflidit, samt skulle utgå så länge utbetalaren lefde; och tycktes det som om den tilltalade bade den föreställningen att summan icke utbetalades för hans räkning, utan för mormodrens, ty han trodde att den skulle komma att utgå, äfven om han skulle dö. Vid den förmenta sadrens död, då det blef urarfvakonkurs i boet, fick unga Cronhjelm till förmyndare kyrkoherden Ekdahl i Adolt rredrik, men hvilken icke tog någon vidare befattning med honom och hans aslärer, då modren och mormodren ansägo sig kunna ha bestyr dermed. Under sina spädare år, då hans moder ännu var utomlands, hade han haft samma bädd som mormodren, och när hans moder dog, återtogs detta bruk, ehuru han då var 13 år gammal samt fortfor sedan alltjemt då han var hemma i hennes hus På ollfragan om detta ovanliga förhållande icke hos honom skte leda för gumman, förklarade han att han visserligen fann det obehagligt och dertöre vid åtskilliga tillfällen bad att få sin egen säng, men att det icke alstrade någon bestämd ovilja. Den osämja, i hvilken de för det mesta lefvat tillsammans, härrörde egentligen af hennes, emellanåt det hou var öm och eftergifvande för hans önskningar, svåra och brutala sätt emot honom, ofta öfvergående till handgripligheter och till skymfliga tillmälen mot honom med asseende på hans börd, hans moders begångna felsteg o. s. v. Bland annat, som hörde till hennes underliga lynne, hade hon för sed att vid dylika tillfällen utbrista i gallskrik. Något egentligt hat till mormodren påstod han sig icke ha burit. Om sjelfva uin lefnadsbana berättade han, att han ifrån 1849 till 1857 gått i Nya elementarskolan, derunder han älven samtidigt njutit privat undervisning; att han, som icke varit synnerligen flitig i skolan och derföre ansetts böra välja ett Ppraktiskt yrke, 1858 kom på Frisks handelsinstitut och samma år på hrr Ulfbjelm x Arosenii kontor för att biträda vid yttre bestyr, hvarifrån han dock snart blef skild för bristande redovisning af uppburna medel. Derefter återtog han lör åtskilliga privatlärare sina studier och blef efter utt två gånger ha dilfererats i studentexamen, ändtligen 1861 student i Upsala. Han ingick nu på den militära banan på tillstyrkande af nuvarande innehaf varen till Cronhjelmska fideikommisset Flosta, med hvilken han kom i beröring vid ett tillfälle då hans underskrift behöfdes på ett dokument, rörande fideikommisset. Dot har förut blifvit omnämndt huruledes han först nödgades öfvergifva militärbanan, emedan han blifvit bysatt för en borgensförbindelse, som han ingåt för en af sina fo dua studentkamrater; buruledes de tzassliga affärerna förmådde honom att öfvergifva försöket ait taga kameralexamen, och huru han fann att samma omständigheter äfven lågo honom emot, då han än en gång blef militär och skulle i Stockholm passera graderna. Efter sitt deltagande i danska kriget var han på väg att bege sig till Amerika, men afstod derifrän derföre att han hört att den Tefftska expeditionen, som han skulle medfölja från Hamburg, var illa anskrifven. Efter hemkomsten hade han varit helt och hållet sysslolös, och bott hos mormodren, för hvars förebråelser och skymfliga behandling ban med anledning deraf ofta varit utsatt, synnerligast då han under stundom varit borta om nätterna. Bland annat hade mormodren stundom fällt yttranden sådana som dessa: -Det vore bäst du sköte dig en kula för pannan odet vore så godt jag finge dragga efter dig o. 8 v Han ansåg dessa yttranden egentligen ha hos honon alstrat tanken på sjelsmord, hvilken dock först framtradt bestämdare hos honom, då han sistl. lördag vid middagstiden befunnit sig öfverlastad och derun de kommit att tänka på sin usla belägenhet. Från sin: