Göteborgsposten – 11 mars 1865, sida 1

Måndagen d. 13 Mars. Jerrvägen: Snälltåg afgår till Stockholm kl. 6s s. m — Blandadt tåg afgår till Stockholm kl. 8,5 f. m Veckokrönika. Vinterstycken, in effigie och i verkligheten. — Eldoradon för nyhetsälskure. — Hvad postpåsar kunna innehålla. — En bit konversation. — Värliga förhoppningar. — När snön smälter bort. — Veckans evenemang. — Innanoch utanför biljettluckan, skizz från teaterförstugan. — Louise Michnöli som Norma— Uelgjutenhet. — Ara den som äras bör. — Skarpskyttemusik-kårens soirk. — Reflexioner med anledning af Lorensbergsfrågan. — Socialistiska tanderingar. — Göteborgs Musei Industrilotteri. — En gammal bekant i en ny verkningskrets. Har ni någon gång i Musei tafvelgalleri låtit er blick dröja vid ett vinterstycke af Wahlqvist, föreställande vett resande sällskap i yrväder? Ni har så, men det har måhända varit en vacker sommardag eller en at våra vinterdagar från förra åren med slask och tö, men utan snö. Ni har funnit stycket charmant, men ni har vändt er ifrån det med en axelryckning och en suck, innebärande ungefär så mycket som: Såaana vintrar finnas gunås icke nu för tiden! Men, kors hvad ni bedragit er. Det var anno mundi adertonhundrade och sextiofem törbehållet att taga er ur denna villfarelse, och ni måste medge, att den unge pilten med snö i lockarne syrprinerat oss alla med en vinter af prima qvalite. För myckot och för litet skämmer allt, säger ordspråket, och man skulle i sanning vara trestad att härvidlag tillämpa det. Snödritvor så höga som hus betäcka våra jernvägslinier, och här och der på det hvita snötäcket, som bredts öfver stad och land, ligga stoppade jernvigståg som flugor i en sockerskål. Nyheter! Ja, det kan man önska sig, åtminstone inrikes. Stinna och innehållsrika ligga postpåsarne i godan ro i Falköping, Töreboda och Hallsberg, och på dessa ställen, men icke annorstädes, frossar man vid det här laget säkerligen på nyheter at alla slag. Eja, att vi vore der! IIvilkon ofantlig mängd at förvecklingar har icke denna från himlen fallna vinterslöja af ganska bastant beskaffenhet icke åstadkommit. I de ominösa postpåsarne på otvanuppräknade ställen ligger kanhända svaret på en brinnande kärloksepistel, der ligger kanhän da lösninen af hela ert lifs hitills olösta gåta, der ligger kanhända en upplysning, som, om ni hatt don i går eller i förgår, inbringat er en million, — — Nå, än sen dår, svarar ni helt lugnt, allt det der, min herre, har jag redan fått vota pr telograf, ty ötver telegrafstolparne ha snödrifvorna lyckligtvis ännu icke hunnit. Min herre (on bugning från vår sida), ni har tullkomligt rätt, men er ämabla porson och d:o andras, torde ni ha skäligen svårt att transportera samma väg och vi kunde tala om för er rätt förargliga, men tyvärr oöf vervinnerliga svårigheter, som snöstormen lagt i vägen sör en hel hop folk, som just i dessa dagarne velat besöka hufvudstaden. Och för öfrigt — hvem vet, min herre, kanske sitter just vid det här laget den ni minst anar i Töreboda eller Hallsberg, hvilka båda platser nog kunna ha sina behag sommartiden för den resande och hela året om för traktens infödingar, der sitter kanske, som sagdt, denna dyrkade varelse och leds ibland snödritvorna, under det att ni helt lugnt röker er regalia på Södra Hamngatan. Dock, esagan sanning blir en gång och någon gång skola väl hindren genombrytas och ånghästarne med hela sitt släptåg af t. d. insnöade passagerare och flygande postmästare åter kunna rusa in i sin ordinarie stall. För öfrigt har man ju så länge önskat sig en vinter, att man icke bör blifva öfverraskad af att en gång se sina önskningar i rikt mått uppfyllda. Och kunna vi icko på — hHh ä— —