Göteborgsposten – 7 mars 1865, sida 2

En säng fanns i det sista och ett stycke från denna säng ett fullt dukadt bord. På detta bord rykte utsökta rätter, kristallflaskor glimmade, fyllda med röda, hvita och gula viner. På ett tecken af hertiginnan, tillstängdes dörren till rummet af den ende lothringske ryttare som stigit af hästen vid trappan som ledde upp till slottet och hvilken med en lykta lyst hertiginnan och hennes fånge, hvarefter denne ryttare drog sig tillbaka. . — Nu då vi äro allena, sade hertiginnan, kan ni aftaga er mask, min kusin. Henrik lydde. — Och befria er från er abbidrägt. Fursten kastade abbårocken långt från sig och var åter klädd som ädling. Hertiginnan satte sig till bords och inbjöd med en åtbörd Henrik att sätta sig vid hennes sida. — Fru hertiginna, sade Henrik, som ånyo kysste hennes hand, jag vill framställa en bön till er. — Tala, min kusin. — Jag är er fånge, är det icke så? — Åh! till en vies grad... Ni är dock snarare vår kusins af Anjou fånge. — Må vara! Nåväl! vill ni tillåta mig att glömma det en timma? — Mycket gerna. — Och supera med er som om ni beviljat mig ett kärleksmöte. — Af allt mitt hjerta, min kusin.