Göteborgsposten – 7 mars 1865, sida 1

D(D 2— — det för visst, att en stor verkan alltid har en stor orsak, aldrig en liten; med andra ord: en skenbart obetydlig tillsallighet frambringar aldrig vigtiga resultater, utan att jemte den består något, som sätter denna obetydliga tillfällighet i stånd att frambringa en stor verkan. Gnistan frambringar blott en stor brand, när hon faller på ett förut samladt brännbart ämne. Montesquieu bekräftar sålunda denna tanke: Det är ej lyckan, säger han, Åsom beherrskar verldonk. Det ges allmänna, moraliska eller fysiska, orsaker, hvilka äro verkande inom hvarje stat; de upphöja, bibehålla eller störta i afgrunden. Alla tillfälligheter äro dessa orsaker underkastade, och om tillfälligheten af t. ex. en slagtning, d. v. s. en särskild orsak, ruinerat staten, så måste det ha gifvits en allmän orsak, hvilken var skulden till att denna stat genom en enda slagtning gått under; med ett ord: hufvudorsaken rycker alla särskilda tillfälligheter med sig. Då under nära tusende år romarena alltid framgingo som segrare ur alla hårda pröfningar och ur de största faror, fanns det en allmän orsak, hvilken alltid gjorde dem starkare än deras fiende, och som verkade, att partiela nederlag och olycksfall ej medförde rikets fall. Då romrarne, sedan de gifvit verlden exemplet af ett folk, som genom friheten konstituerades och blef stort, efter Cesars tid tyckas i blindhet störta sig i slafveri, så förefinnes en allmän orsak, hvilken olyckligtvis förhindrade republiken från att återvända till sina gamla institutioners renhet. Ett i jäsning stadt samfunds nya behof och! intressen erfordrade andra medel för sitt tillfredställande. På samma sätt som logiken framhåller för oss i de vigtigare tilldragelserna orsaken till deras oafvislighet, bör man i den långa varaktigheten af en institution so beviset på dess godhet, och i en mans obestridliga inflytande på hans sckel ett bevis på hans snille. Uppgiften består derföre i att uppsöka det lifvande element, som förlänade institutionen kraft, såväl som den förherrskande ide, som låter menniskan handla. Följande detta rättesnöre, skola vi undvika de historieskrifvares irringar, hvilka hopsamla en förfluten tidsålders tilldragelser, utan att ordna dem efter deras filosofiska vigt, och sålunda förherrliga det tadelvärda samt ställa i skuggan det som fordrar ljus. En i det minutiösa gående framställning af den romerska organisationen kan icke göra varaktigheten af ett så stort rike för oss begriplig, utan det djnpa studiet af andan i dess institutioner; så kan ej heller det noggranna uppräknandet af en framstående menniskas alla, och äfven ringaste handlingar afslöja för oss hemligheten af hennes makt, men väl det sorgfälliga efterforskandet af de upphöjda bevekelsegrunderna för hennes handlingssätt. Om utomordentliga handlingar utmärka ett mäktigt snille, hvad strider väl då mera mot det sunda menniskoförståndet, än att tillägga det (snillet) alla medelmåttans lidelser och känslor? Hvad är mera förvändt, än att misskänna sådana privilegierade varelsers öfverlägsenhet, hvilka från tid till annan framträda i historien som fyrbåkar, skingra sin tids mörker och kasta ljus öfver framtiden? Att förneka en sådan öfverlägsenhet, är dessutom detsamma som att kränka menskligheten, ty man måste antaga att den då skulle vara i stånd, att länge och af fri vilja tåla ett välde, som hvarken hvilade på en sann storhet eller på en obestridlig nytta. Äro vi logiska, skola vi äfven vara rättvisa. Blott alltför många historieskrifvare finna det låttare, att neddraga män med själ och snille, än att i ädel entusiasm svinga sig upp till deras höjd, i det de genomtränga deras långt gående planer. Så har man i afseende på Casar, i stället för att framställa oss för Rom sådant det, sönderslitet genom borgerliga krig, förderfvadt genom rikgdom, trampande sina gamla institutioner under fötterna, sådant det sedan, hotadt af galliernas, germanernas och parthernas mäktiga folk, icke mera är i stånd att upprätthålla sig utan en mera centraliserad stabil och rättvis makt, i stället för att, säger jag, teckna en på det sättet trogen bild, framställer man för oss Cxsar som om han från sin ungdom eftersträfvat den högsta makten. Då han uppträder mot Sulla, är oense med Cicero, allierar sig ned Pompejus, så gör han detta endast tillfölje af sin ridtseende slughet, hvilken genomskådat allt, för att inderkasta sig allt; då han kastar sig på Gallien, gör ran det endast, för att genom plundringen erhålla ricedomar (Sueton. Cesar XXII) och derjemte soldater, wilka äro hans planer tillgifna; då han går öfver haffet, för att föra Roms örnar till obekanta länder, hvilas eröfring dock skall betrygga Galliens, skall han öra det för att söka perlor, hvilka, såsom man sade, ;torbritanniens haf inneslöto. Då han efter segren öfer Italiens fruktansvärda fiender på andra sidan Alerna tillämnar ett fälttåg mot partherna. för att afvå Crassi nederlag, gör han detta, såsom vissa skrifttällare säga, derföre att verksamhet tillhörde hans naur och han kände sig friskare i fält; då han af seaten emottager till tack en lagerkrans och bär den ned stolhet, gör han detta, för att betäcka sin kala jessa, och då han slutligen mördades af dem, som an öfverhopat med välgerningar, skedde detta, dersöe att han ville göra sig till konung, liksom om han l — — c