Göteborgsposten – 7 mars 1865, sida 1

— Att försöka fly vore en utomordentlig dårskap som ej skulle leda till något resultat. Jag har derföre ej annat att göra än afbida tiden i allt lugn. Högt yttrade han: — Min kusin, stiftsdomarens vin innehöll ett så starkt narkotiskt medel, att det enda sättet för mig att besegra min sömnlust vore att tala med er om kärlek. — Sof, min kusin, sade hertiginnan. — Det skall ske som ni önskar... Henrik hade derefter dragit kapuschongen af sin abberock öfver hufvudet och lutat sig tillbaka i ett hörn som om han varit öfverväldigad af sömnlust. Men i stället för att sofva, började Henrik tänka på medel att draga sig ur den dåliga belägenhet hvari han kommit. Mulåsnorna sprungo i starkt traf, hästarne galopperade. Sju timmar derefter, stannade tåget framför Angers portar. På ett ord af hertiginnan ö pnades portarne, och den befälhafvande officern nöjde sig med att helsa utan att söka få veta hvem den andlige var som åtföljde prinsessan Anna af Lothringen. Vid slottet, samma diskretion. Hans höghet hertigens af Anjou vakt vek vördnadsfullt åt sidan, och Henrik kunde utgå ur bärstolen, gifvande handen åt hertiginnan, utan att en enda adelsman eller page fick se en skymt af hans figur. — Min kusin, sade hertiginnan helt sakta till honom, ni har talat med mig om kärlek, är det icke så?