Göteborgsposten – 4 mars 1865, sida 1

Veckokrönika. Estetiskt-musikaliska funderingar. — Orkesterkonserten. — Aftonunderhällning af skarpskyttemusikkåren. — Louise Michasli. — Tvifvel och verklighet. — Osvuret är bäst. — Replik. — Om draget på Amfitentern. — Ett projekt. — Rutschbanan på Lindholmen. — Småplock ur Stockholmsoch landsortstidningar. — Uniformsvurmen i våra dagar. — En välkommen Nyärsgåsva. — Much ado about nothing eller Så gackas våra förhoppningar, sägnespel med motiv frän en af våra grannstäder. ÅÄr vår tid poetisk eller icke? var en fråga som för några år sedan uppväckte mycket skritvande och tryckande hos bildningen och ljusete målsmän vid Fyris ständer. Minnas vi rätt så kom en af vår poetiska litteraturs heroer till den slutsatsen att vår tid i sjelfva verket icke är poetisk och ej kan vara det. Detta är nu högst bedröfligt för alla stora och små rimmare, för hvarje mer eller mindre prononcerad bas blevåtre, för alla amatörer och amatriser af julkalendrar och namnsoch födelsedagsqväden, men man måste väl böja sig för en så kompetent auktoritet. Så står det alltså till med poesien, men vi skulle vilja se den diertve som vågade framträda med det påstående att vår tid icke vore musikalisk. Finnes det väl någon enda yrå mellan Ystad och Haparanda, den der vill göra anspråk på någon slags civilisation, som icke har en sångtörening, sina musikaliska genier, vokala och instrumentala, och som icke minst ett par gånger om året hemsökes at någon ineller utländsk notabilitet inom musikverlden. Äfven hos oss kan man icke klaga ötver nå gon brist på dylika förströelser och specielt torde innevarande månad komma att erbjuda mycket intressant i denna väg. Emellertid pågår ännu en efterdyning af slädpartiernas och balernas lysande tid och man kan derföre icke undra på om publiken icke alltid kan räcka till vid alla tillfällen, äfven om programmerna varit alltid så lockande. Endast denna orsak kunna vi tillskrifva den omständigheten att orkesterkonserten i onsdags var jemförelsevis ringa besökt. De närvarandes bifall vittnade emellertid om det lyckade och förtjenstsulla uti dessa musikaliska aftonunderhållningar och vi äro öfvertygade om att de återstående konserterna skola vara för orkesterkassan mera inbringande än hvad den första tycktes lofva. Vår i sanning goda orkester, hvars förträffliga samspel med skäl berömmes, torde förtjena att sålunda uppmuntras. Nästa måndag ger Skarpskytte-musikkåren en af sina vanliga trefliga soirer, efter ett särdeles lockande program. Dessa tillställningar äro sedan gammalt så väl bekanta att säkerligen vår bön förutan salongen den aftonen blir fylld at en talrik och road publik. Utom åtskilliga, dels nya dels förut gerna hörda nummer tör bleckinstrumenter bjudes man på ett violinsolo, utfördt af en af orkesterns framstående medlemmar, Beethovens herrliga Adelaida, sjungen af publikens måhända mest uppburne favorit vid härv. tyska operasällskap samt humoristiskt-deklamatoriskt föredrag af en omtyckt sällskapstalang. Do biljetter till denna soire, hvilka icke disponerats man och man emellan, säljas åa 1 rdr i direktör Albert Lindstrands musikhandel. Dagens — eller rättare gårdagens — samtalsämne är för öfrigt fru Louise Michaölis uppträdande på vår teater. Man hade slagit allt hopp derom ur hågen, det var omöjligt, hette det från alla håll, oöfverstigliga berg al svårigheter hade rest sig mellan den kungliga svenska operan i Stockholm och edie deutsche Bähne i Göteborg, repertoaren kunde icke med visshet bestämmas, sjukrapporter ingingo från morgon till qväll, med ett ord, ingen vå