Göteborgsposten – 3 mars 1865, sida 3

OA oo PR 1 4) — sandu i Uruguay gifvit sig efter en tre veckors belägring af rebellehefen Flores och Brasiliens kombinerade trupper. Efter det Paysandws ruiner fallit i brasilianarnes händer, gjorde dessa platsen till en scen för oerhörda missdåd. Den hjeltemodige försvararen af staden, Leandre Gomez, och andra anförare bletvo skjutna, ett förskräckligt blodbad anställdes och rysansvärda stympningar föröfvades. Brasilianarne kunde ej välta ansvaret för dessa dåd från sig på rebellerna, emedan de sjeltva voro nog starka att kunna förhindra dem, om de velat, Man blygdes äfven i Rio Janerio deröfver, och i La Plata-staterna ha dessa missgerningar framkallat allmän förbittring. Den argentinska republikens regering i Buenos Ayres fasthåller ännu vid sin neutralitet. Presidenten Mitre har dock redan genom den allmänna meningen sett sig nödsa kad, att afslå Brasiliens begäran om allians, ty i de argentinska provinserna växer rörelsen mot Brasilien med stor hast. För att undvika sitt eget fall och rädda argentinska republiken från anarki, torde Mitre snart nödgas, äfven han, att intaga en mot Brasilien atgjord hållning. I Norra Amerika eger i dessa dagar en betydelsefull tilldragelse rum. Presidenten Lincolns första 4 regeringsår gå till ända, och den nya regeringsperioden inträder. Tillsdess bruka de europeiska makterna officielt afgifva sitt erkännande af presidenten. Många kratter ha varit satta i verket, för att förmå Frankrike och England, att icke erkänna Lincoln såsom president öfver andra delar af den nordamerikanska unionen, än dem som faktiskt äro i hans ego, således icke öfver dem af Sydstaterna, som ännu hålla sig. Försöken ha dock strandat. Såväl Frankrike som England ha erkänt Lincoln otörändradt som president öfver Unionen i hela dess gamla ut sträckning utan afseende på secessionen. Härmed har sista brädan dragits under Sydstaterna, och all utsigt till europeisk intervention är nu för dem förbi, åtminstone under frågans närvarande ståndpunkt. Telegram till Göteborgs-Posten för i går berättar, att nordgeneral Sherman vunnit en ny seger i Syd-Carolina. I Branchville, en vigtig jernvägspunkt, genom hvilken Charle ston står i förbindelse med Virginien och Nord-Carolina, gjorde sydtrupperna ett törtvifladt motstånd, men det lyckades dock Shermans veteraner, att efter trenne dagars strid intaga platsen, hvarefter sydtrupperna drogo sig tillbaka mot norr, der de fattat fast fot norr om Columbiafloden, dit Shermans förtrupper redan hunnit. Man väntade der åter batalj. Emellertid synes det nu, att Sherman vill ej allenast låta afdelningar af sin arme från landsidan kringränna Charleston, för att vid tillsälle genom ett kombineradt anfall gemensamt med flottan angripa denna stad, utan ätven har för afsigt att på Samma sätt an rycka från landsidan mot Wilmington, under vägen frigifvande slafvarne i dessa bördiga trakter och såmedelst görande det omöjligt för slagegarne att återvända. Naturligtvis anstränga sig sydtruppernas ledare, att hindra den triumferande fienden, ehuru det är föga sannolikt att de skola lyckas, i betraktande; at det höjda moraliska mod och den entusiastiska stämning, som litva Shermans legioner. Under tiden uppsamlar han emellertid den ena nordhären efter den andra, hvilka han skall använda vid Charleston och Wilmington, under det han synbarligen har för afsigt att ned sina kärntrupper sjelf stöta till nordge neral Grant utantör Richmond, sedan han deinitivt afskurit dettas törbindelser med det ifriga södern, och derpå gemensamt med Frant företaga det afgörunde angreppet mot Richmond, om detta icke dessförinnan kapituerar eller fred blir sluten. Så rycker atgörandets stund allt närmare denna trakt at verlden och England känner rossbrytningar, dock icke så mysket engelsku olket som dess gamla aristokrati och den i dlians med denna stående affärsverlden, pluokratien. Demokratien i England, hvilken yvärr saknar riktigt energiska och praktiska edare. är ej fientlig mot Amerika. Lincoli. ar i sitt embetsrum i Washington ej mer än in prydnad: det är en stor fotografi af Bright, ust en af den engelska demokratiens ledare, huru dessvärre i mycket en utopist. Men sven England behötver i sin författning en evision, der mera jemlikhet inträder. Skall ändelsernas utgång i Amerika, som är en ak i den engelska demokratiens intresse, itva denna nog energi och sjelftillit att lätta å vanans och traditionens gamla baud? Utan vitvel, om ej friheten i Amerika sjelft går nder och Nordens seger gitver till följd uppättandet af en mera centraliserad regering. Times påstår med tillförsigt att någonting ådant skall inträffa: Amerikanarne ha redan strat friheten för unionen och skola kanske nom kort finna, att de äfven skola uppoffra nionen för ett rike. De skola nödgas att rbjuda som offer denna fria och frivillig nian A UU HE3 da gu