Göteborgsposten – 3 mars 1865, sida 2

Frans af Valois hade en fast tro på sin mors vishet och politiska blick. Han väntade att hon skulle fullborda sin tanke. -Min son, fortfor hon, jaseskall tillbringa dagen här, och ni skall svara hertigen a Guise att jag ej ännu anländt. — Men .. hugenotten ... brad skola vi göra med honom? frågade hertigen, syftande då konungen af Navarra. — Det få vi se sedermera .. Då han ej tycktes begripa her nes mening fortfor hon: — Konungen af Navarra är kanhända mindre vår fiende än hertigen af Guise, min son. Frans darrade. — Men, fortfor Catharina, ianan vi besluta oss för någonting, vill jag öfvertänka saken. I afton vill jag gå till slottet. — Aha! — Jag går beslöjad. Jag inträder genom lönuporten vid flodstranden. — Godt. Och ni bör sjelf komma och öppna för mig samt derefter föra mig till ert rum. — Och der? ... — Der, sade enkedrottningen, skall ni omtala för mig hvad den käre kusinen af Guise kommer att säga till er. ty efter all sannolikhet skall han göra er något förslag i afton. — Tror ni det? utbrast hertigen tankfull. — Åh! jag är säker derpå, sade Catharina. Och nu farväl sålänge.