Göteborgsposten – 3 mars 1865, sida 2

Karl Gutzkow. Senaste underrättelser om Gutzkows helsotillstånd låta så föga gy nsamma, att man knappt mera kan hoppas att hans ovanliga själskraft skall förmå blifva herre öfver den storm, som synes bryta lös. När dårhusläkaren d:r Hoffman anmäldes för den sjuke hade han utropat: Här kommer min skarprättare. Ofta förr har han uttalat bekymmer för att blifva vansinnig. Då man en dag gjorde honom uppmärksam på att han åter ätit med bättre aptit, sade han: det är alltså frosserilustan som inställer sig, den, som först tillkännagaf skalden Lenaus sinnesrubbning. Gutzkow hade försäkrat sitt lif uti Gotha. Med en dåres skarpa dialektik söker ban, i ögonblick af finansielt grubbel. öfverbevisa sig om att det finnes omständigheter, då ätven vid sjeltmord assuranssumman bör utbetalas. Gripande är det att mellan vansinnet se honom i ögonblick af förståndsreda. Hvad som gör hans tillstånd mest betänkligt är sömnlösheten. Han kan endast slumra in på några minuter. Ilerrarne Donato. Den af dessa hrr, hvilken vi, tack vare hr Gaudelius, fått förmånen beskåda på vår teater och som sedermera dansade i Stockholm, uppträder s. n., som bekant, i Köpenhamn. Om hans debut skritver Erik Bögh följande: I Lördags uppträdde Donato f. f. gången. Man får ursäkta, att vi begagna det inkorrekta uttrycket uppträda! Vi veta mycket väl, att för att Åuppträda fordras det två ben, men då språket ännu icke har beredt sig på enbenta dansörer, nödgas vi begagna denna metaforistiska beteckning. Det har i dessa dagar rådt stor oenighet mellan de vålunderrättade om, huruvida det var den riktige Donato eller den ealne— som man plägar säga — som var kommen vill Köpenhamn: man påstod nemligen att den rätte Donato hette Donato och var en spanjor, hvilken förlidet år mistat sitt ena ben i Marocko samt nu dansade på det andra i London, och man insinuerade att han omöjligt på samma tid kunde dansa på ett tredje ben i Köpenhamn. Denna insinuation är mycket betecknande för den protestantiska vantron och väl egnad att gripa omkring sig bland de skeptiska Köpenhamnarne; men man måste erinra om, att den originale Donato är en sow af det katolska Spanien, hvarest man vant sig vid att se underverk utan att tvifla, och hvarest man t. ex. den dag som i dag är i 6 olika kyrkor gömmer S:t Jakobs verkliga hufvudskulle, oaktadt det är en till sannolikhet gränsande möjlighet, att den fromme mannen på sin höjd blott hade ett verkligt hufvud. För att komma det uppstådda tviflet, till hjelp upplyste ett meddolande i Dagbladet, att det existerade en oäkta Donato, som hette Schultz-Miöller, var infödd preussare och hade mistat sitt ena ben i slaget vid Slesvig, och det var naturligtvis genast åtskilliga personer som funno det ytterst oförskämdt. att han nu ville komma dansande på det andra och Ådraga pengarne ut ur landet7, i. 0o. m. om det var penningar som voro bestämda till teaterbiljetter och icke till danska invalidfonden. Vi kunna lyckligtvis Jugna de tviflene och till en del gifva både de troende och vantrogna rätt i päståendet att deras motståndare ha orätt. Den Donato vi sågo på Folketeatern är hvarken sennor Juliano eller hr Schultze-Mäller utan en anSERA SEA a EA RR An -— A WWWOQ5