Göteborgsposten – 3 mars 1865, sida 2

— Då ni nu befunno er i denna ställning. hvad tog ni er till? Den anklagades läppar rörde sig, men intet ljud kom öfver dem. Hon skakade på hufvudet och sjönk slutligen ned på en bakom henne stående kista. — Ni fattades af den tanken att förekomma angisvelserna af Lotta genom att döda henne? fortfor ordföranden Men intet svar följde från den anklagade, hvilken hv sjönk åt sidan, tills hon fick stöd mot kakelugnen, bredvid hvilken den nyss omnämnda kistan stod. — Ni sträckte er hand till bjelken under taket, hvarest ni visste att en rakknif låg, som kunde tjena er till instrument att utföra handlingen? — Ja, svarade slutligen mörderskan. — Hvar låg knifven? — Den låg straxt öfver der vi suto. Då jag på förmiddagen kom hem med knifven hade ett par karlar, som sågat ved åt oss, burit upp densamma och lagt den på vinden. Som den i stället skulle läggas i vedskrubben derstädes, måste jag skynda mig att rödja några saker ur densamma och derföre lade jag ifrån mig knifven på bjelken. — Vet ni om Lotta somnat in medan hon satt lutad emot er? — Nej. Hon sade ingenting, men jag vet ej om hon sof. Jag såg ingenting. — Ni öppnade sedan knifven mot kjolen och fick dervid en skåra på handen, som ni upptäckte dagen derpå? — Ja. Var det månsken, så att ni kunde se derute? — Det kom litet ljus in genom fönstret till vinden. — Då ni sedan skar henne, skedde väl detta från höger till venster? — Jag vet det ej. — Huru förde ni rakknifven? — Jag vet det ej. — Hvad gjorde ni sedan handlingen var begången? — Jag sprang genom rummet in i skrubben innanför detta och satt der på en soffa — huru länge vet jag ej. Jag tände sedan ljus och gick ut på svalen. Hon låg då orörlig der. Vid dessa ord tycktes hon ånyo bli djupt skakad. — Hörde ni intet ljud från henne? — Nej. — Ni försökte sedan att lyfta upp liket med ett tåg som ni knöt kring midjan; men då ni försökte att lyfta henne, fann ni att hon var för tung. Huru gjorde ni då? Den anklagade svarade blott med att rysande skaka på hufvudet. — Ni har sagt att ni med en bandknif afhögg likets ben straxt nedom ljumskarne. Men med en bandknif kan man ej i ett par hugg utföra något dylikt. — Ack, om det var med ett slags eggjern eller med ett annat gör ju detsamma; men det var dock med bandknifven som låg i den lilla vedskrubben. — Ni lade vedtrå under, medan ni högg af benen. Den anklagade skakade stum på hufvudet. Huru många hugg behöfdes. -— Jag vet ej om det var ett eller fyra. Jag minnes intet af detta. Hur fick ni sedan upp den döda kroppen på vinden ? — Jag vet i i huru många omgångar jag gjorde det. Under liket låg en gammal matta, hvilken följde med då jag med repet drog kroppen uppför den sluttande brandkapan. Denna matta hindrade blodet att söla ned muren. Jag märkte sedan att den åter föll ned, då jag fått upp kroppen. Åklagaren: — Var det samma matta på hvilken mannen Persson sade att ni slagtat en tupp, hvarigeuom blodfläckarne således skulle åstadkommits? — Ja; men det var Lottas blod. Min man hade verkligen vid samma tid slagtat en tupp Den anklagade berättade vidare huru hon torkat upp blodet med trasor och sedermera slagit ut det blodiga vattnet i skurbaljan, som af en händelse blifvit qvarstående sedan hon förut samma afton skurat rummet, på det ställe hvarest orenligheter vanligen utslogos. Hon undersökte vidare Lottas kläder och fann i dem en portmonnä, innehållande 36 rdr och några kopparslantar. Mera penningar fann hon ej. Hon gömde derefter kläderna på vinden öfver de båda makarnes rum, således der hvarest liket af den mörunde äfven låg. Sedermera förmådde hon ej besluta sig för att gå dit upp förrän manuen, söndagen innan hon blef häktad, tillsade henne att nedsopa snö, som yrat in öfver taket. Kläderna voro då illaluktande, hvarför hon tog ned dem och kastade dem under pannan i tvätthuset, för att på måndagen bränna upp dem då hon skulle tvätta. Tvättstugan var emellertid då ej ledig. Hon fann att kläderna blifvit framtagna af någon annan. Som ingen för tillfället var inne, tog hon med sig kläderna och kastade dem på afträdet. Den anklagade berättade vidare, att Lotta, som var mycket tystlåten, ej omtalat för henne sina affarer. Det papper, med anteckningar öfver Lottas fordringar, som man i Anna Britas bostad funnit, hade fadren sjelf lemnat, då han sökte efter Lotta, sedan denna försvunnit. Hon hade talt om att betala på Almedahl en skuld för fadren, men visste ej om hon hade penningar dertill. Anna Brita hade ej sett Lotta inneha penningar. Den anklagade berättade vidare om orsaken hvarföre rakknifven kommit att ligga på takbjelken, att hon en längre tid förut emottagit knifven af sin far, Johannes Jönsson, för att låta slipa den. Detta hade äfven skett, och samma dag som mordet begicks hade hon haft med sig knifven på torget för att med någon bonde från den trakt i Halland, der fadren bor, sända densamma dit. Hon hade dock ej råkat någon person från denna trakt. Då hon kom hem, Jade hon knifven ifrån sig på uppgifvet ställe, medan hon, som förut berättats, röjde några saker ur vedskrubben. Hon förnekade sig ha tillspikat bräderna sedan hon nedlagt liket emellan de dubbla trossbottnarna på vinden öfver boningsrummet. Möjligen hade hon,