Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 3

Se der ett nytt bevis på hundens goda minne och skarpa iakttagelseförmåga. En ödelagd stad. Guvernören i Georgia Nordamerika har från general Howard erhållit en officiel rappor: öfver den af nordtrupperna intagna staten Atlantas tillstånd. Mellan 4 och : 000 hus ha vid bombardementet blifvit nedbrända. Åtskilliga kyrkor ha blifvit förstörda äfvensom alla skolhus. Förstöralsen af träd i stadsparken och förstäderna har varit mycket stor; de senare sågo ut som ett öfverzifver läger. Emellan 2 och 3,000 döda djur lägo inom staden. Nordstatstrupperna röfvade silfverpläsarne och beslagen från likkistorna i grafhvalfven. Då general Sherman lemnade staden, blef den ett rof för desertörer, marodörer och röfvare hvilka från alla håll och från ett afstånd af 50 mil rusade dit. Då en sydstetstrupp sedermera anlände till staden funno de åtminstone 250 vagnslaster med dyrbara möbler och alla slags stulna föremål. Denna export af plunlradt gods har pågått allt sedan nordstaternas trupper lemnade staden. Många af de vackraste husen. som tillfölje af mystiska omständigheter icke blifvit nedbrända, funnos uppfyllda med de dyrbarasta mö bler, mattor, pianos, speglar o. 8. v. och beboddes at folk, som en månad förut gått i trasor. En ulf i fårakläder. För icke längesedan hade en från Karlsborg förrymd kronoarbetskarl praktiserat sig in i adjunktens sängkammare i en prestgård på landsbygden. Störd i sina förehafvande tog han sin tillflykt in i garderoben. Prestmannen gick emellertid till sängs och sof den rättfärdiges sömn. men blef icke litet förvånad då han vid sitt uppvaknande föjande morgon såg en fullständig kronoarbetsklädning ligga på golsvet. Anande oråd kasta han en blick in genom den öppna garderobsdörren och saknar der till stor bestörtning sin hästa embetsskrud och d:o öfverrock. Vid anställda efterspanningar anträffades tjuven några mil derifrån i cn bondgård, der han, trogen sin antagna kostym, var som bäst sysselsatt med att väldeliga utlägga skrifterna. Dock vid sin ingång han kom af sigö, ty midt under det han orerade som vackrast greps han af ett par handfasta rättvisans tjenare och införpassades i häradshäktet, der han för närvarande torde vara sysselsatt med att exegetiskt utlägga — sjunde budet. En katthistoria. Två flickor i London, Caroline Stedman och Mary Anna Dosovan, stodo nyligen inför rätta, tilltalade för stöld af kattor. En poliskonstapel hade en dag mött de båda flickorna på Crescenttorget och förvånat sig öfver att de buro med sig icke mindre än 7 stora lefvande kattor. Han misstänkte genast att de stulit kattorna och ehuru han på tillfrågan hvad de ämnade göra af dem alla fick till svar att de just voro på väg för att dränka dem, emedan de tröttnat vid att ha så många, faun han sig dock föranlåten att lägga beslag på de lifdömda och stänga in dem samt annonsera i tidningarne, hvar de voro att afhemta. Ingen egare hördes dock af. Inför rätten upplystes nu, att de båda flickorna verkligen stulit kattorna och tänkte gå till en fru Dear, som köper upp sådana för 90 öre å 1 rår stycket, för att sälja dem hos henne. En tjensteman hos Åsällskapet till förhindrande af djurplågeri omtalade nu att den omnämnda damen var känd för sin kattvurm. och att hon hade omgifvit sig med ett sällskap af mer än 50 kattor. — Flickorna blefvo emellertid dömda till 3 veckors säng lse med straffarbete. Alexander Dumas har nu åter vändt allmänna uppmärksamheten på sig Det är denna gång en litterär affär mellan Dumas och M. Paul Meurice som det är fråga om. Dumas har angående denna sak skrifvit ett bref, som på samma gång det hedrar hans uppriktighet ytterligare visar att man ej obetingadt kan tillskrifva Dumas fruktbara penna alla de alster som utkommit under hans namn. I detta bref uppgifver Dumas att på en tid då hans börs var för mager att tillåta honom att lemna sin vän M. Paul Meurice ett penningelan, lånade han honom i stället sitt namn; att den omtyckta draman Deux Dianeg, hvilken nu kommer att återupptagas på Ambigu Comique, och som uppgafs vara författad af A. Dumas, i stället från början till slut är skvifven at P. Menrice och att den förre ej ens läste manuskriptet som den senare sände honom. Dumas önskar nu i sin väns intresse liksom för sitt eget samvetes skull göra förhållandet bekant. Han beklagar att till följe af hans glömska under en fem års frånvaro från Frankrike M. LåEvy publicerat De Tvenne Dianorna säsom en del af hang arbeten och han komplimenterar mr Meurice för hans delikatess att aldrig ha klagat öfver denna litterära stöld. Han slutar med fransk sentimentalism med den önskan att M. Paul Meurice alltid måtte besvara hvad författaren hjertligt säger om honom: Esprit potique et coeur loyal, je laime!