Göteborgsposten – 2 mars 1865, sida 3

Uvarjehanda. Fislig tjus. Då kejsarinnan Eugenie af Frankrike nyligen på italienska operan bevistade uppförandet af Linda di Chamounix, syntes nära kejserliga logen en mycket elegant dam, såsom en främmande, halft orientalisk uppenbarelse, synnerligast för sina egendomligt formade, likt millioner stjernor gnistrande diamantörhängens skull, hvilka väckte allmänt uppscende. Under en mellanakt aflägsnade gig hennes man. Straxt derefter hördes en lätt knackning på logedörren och en herre af distingueradt utseende inträdde samt anhöll att hon ville låna honom den ena af sina örringar. emedan kejsarinnan, på hvars befallning han infann sig, önskade se dem. Damen, angenämt öfverraskad, efterkom hans önskan, och meddelade saken åt sin man, som kort derefter återkom. Han var dock mera misstrogen och hörde sig för hos en af hofkavaljererna, om saken förhöll sig så, och erfor snart att man spelat hans fru ett fult spratt. Dagen derpå förfogade han sig till polisen, för att göra anmälan om händelsen. Under hans frånvaro från hotellet der han bodde, infann sig hos hans fru en person, hvilken presenterade sig såsom tjensteman vid hemliga polisen, och lemnade henne on skrifvelse från polisprefekten, hvari hon uppmanades att lemna den andra örringen, för att lätta esterspaningen efter den stulna. Damen gjorde inga svårigheter att uppfylla denna begäran, och Cartouche II -igår gentleman, idag poliskonstapel — egde nu ett par de sällsyntaste orringar — åtminstone tills han blir upptäckt. Hundens instinkt. En i närheten af Skenninge boende prestman gjorde i höstas en resa till en egendom, ett stycke norr om Askersund, för att närvara vid en slägtinges bröllop, På denna resa medförde pastorn som sällskap en mycket liten, ullhårig hund, som nu gjorde denna färd sör första gången i sitt lif, och under resan låg instufvad i åkdonet vid husbondens sida. Väl anländ till bröllopsgården, följde hunden troget sin käre husbonde, tills de under bröllopsfestens trängsel råkade blifva atskil, da, då man en god stund såg det lilla djuret angsligt ila omkring, sökande sin herre, hvarefter det med ens försvann. Pastorn, som under tiden uppehållit sig i granngården, ökte sedan både länge och ifrigt efter sin lilla trotjenare, men förgäfves. Äfven följande dagen syntes ej ett spår af hunden, hvadan man antog, att han blifvit stulen af någon förb:farande, Pastorn reste sedan bedröfvad hem; mon stor blef hans glädje och förvåning, då han vid ankomsten till hemmet möttes af sin trogna savorits glåd esprång och karesser. Det lilla kloka djuret hade således, då det trodde sin husbonde hemrest, begifvit sig i mörka natten genom Askersund söderut, öfversummit det breda Hammarsundet, och letat sig hem, en väglängd af öfver 7 mil,